Göteborgsposten – 23 augusti 1862, sida 1

mumlad kör af eder och utrop på olika apräk, hvarje gång som guldet sköts öfver till min sida af bordet. Tillochmed den orubblige croupieren kastade sin slef i golfvet af förvåning öfver min framgång. Blott en enda man bibehöll sin själsnärvaro och denne var min vän. Han kom till mig och hviskade på engelska, att jag borde vara nöjd med hvad jag redan vunnit och lemna platsen. Jag måste göra honom den rättvisan att han åtskilliga gånger upprepade dessa varningar och böner; och han lemnade mig först sedan jag förkastat hans råd (jag var i alla möjliga afseenden spelberusad) i ordalag, hvilka gjorde det omöjligt för honom att tilltala mig en gång till denna afton. Kort efter det han hade gått hörde jag en skroflig röst utropa bakom mig: — Tillåt mig, min bäste herre, att till sin rätte egare återställa tvenne Napoleoner som ni tappat. En underbar tur, min herre! ... Jag försäkrar er det på mitt ord som en gammal militär. Under loppet af min långa erfarenhet af dessa slags saker har jag aldrig sett en sådan lycka som er — nej aldrig! Gå på, min herre Sacr mille bombes! Gå djerft på och spräng banken ! Jag vände mig om och såg bakom mig en storväxt man, klädd i en gammal syrtut och som nickade och log mot mig helt vänligt.