Göteborgsposten – 22 augusti 1862, sida 1

— — wwwwwwWW— en dag som landsflykting uppgöra planor att återvinna sin faders rike; måhända skall äfven han uppföra sina farcer i franska småstäder, för att sedan under republikansk mask klättra nppför de slippriga trappsteg, som leda till kejsaretronen. Vare härmed huru som helst, det säkra är att Frankrikes barn uppväxer i en nästan uteslutande militärisk atmosfer, att hans öra fylles med det första kejsaredömets ärorika traditioner. Fredsvännerna torde hvarken nu eller framdeles kunna bygga nägra förhoppningar på bonapartismen; bourbonerna, Julimonarkien — ja, sjelfva republiken gåfvo dem mera skäl att hoppas realisering af deras framtidsid6er. Man kan beundra den skicklighet, det lediga behag, den friska verve hvarmed den franske soldaten förrättar de svåraste evolutioner, men man ser också med vemod på denna afgjordt martialiska riktning, på dessa krigareanlag, som tyckas otåligt afvakta tillsället att ädagalägga sig i blodiga bragder. Huru mycket bidraga icke sådana storartade krigiska skådespel att underhålla den krigiska stämningen? Och skulle de så ofta förekomma, skulle de arrangeras så con amore om det andra kejsaredömet verkligen vore freden, om det icke snarare grundade sig på det förstas krigiska traditioner och vore redo att följa dem så snart tidsförhållandena medgifva det? Den egentliga festdagen börjades på ett fredligare och menniskovänligare sätt. Understöd utdelades åt behöfvande familjer i alla Paris tjugo arrondissemanger. Allt i enlighet med den ofvananförda regeln för envåldsherrskare att förse sitt folk med bröd och skådespel! Och nu var det dessa senares tur att börja! I alla katolska kyrkorna uppfördes messor till den heliga Jungfruns ära, enligt den plan jag ofvanför antydt. Jag infann mig kl. tio i kyrkan S:t Roque ett ganska aristokratiskt tempel der operasångare och violoncellister tjenstgjorde högtiden till ära. Vid gudstjenstens, eller rättare sagdt gudinnetjenstens, början infunno sig några och tjugo unga damer klädda i hvita musslinsklädningar och dito stora musslinslöjor betäckande ansigtena och derifrån nedhängande likt shawlar öfver klädningarne. Toiletten fullbordades för öfrigt genom kors, radband och medaljonger. Dessa damer bilda ett confrörie — ett andligt ordenssällskap, ett systerskap af jungfrur, invigda (consacråes) åt den heliga Jungfrun. Man må icke tro att de äro nunnor — långt derifrån. De bo hemma hos sina föräldrar, deltaga i verldsliga förströelser och utmärka sig endast genom den medaljong, med deras skyddsgudinnas porträtt, de bära. De kunna ill och med gifta sig när de behaga, men bryta då med den heliga Jungfrun och systerskapet för att egna sig åt familjelifvet. De beslöjade damerna, tågade i procession med ett banr, hvarpå den heliga Jungruns bild förekom. Efter att ha placerat lecta ban6r der dem godt syntes, togo de plats på de främsta bänkarna i kyrkan, hvilka varit dem förbehållna och slogo tillbaka sina slöjor visande unga, blomstrande anleten omzifna af den hvita musslinsmössans veck, Det andliga spektaklet försiggick nu på vederbörligt vis. En ypperlig musik utförles af de professionella kyrkosångarne i deas långa svarta kåpor med hvit ofverdrägt, narlik ett stort barnförkläde — af korgossar sida hvita bluser med kulörta skärp och af opperasångarne och violoncellisterna. Framför ltaret voro placerade åtta prester, utstyrda långa kåpor af guldbrokad; och dessa fullkjorde de dem åliggande intermezzona på