Göteborgsposten – 21 augusti 1862, sida 1

rätta själlväggen genom det tankeexperimentet att stapla fyra eller fem Rundetaarne ofvanpå hvarandra. Nedunder oss sågo vi nu hela den vackra skogbevuxna ön. Ett litet torp som läg nära vid foten af klippan visade sig alldeles i fågelperspektiv: vi kunde se långt ned genom skorstenen. Att räkna alla de öar, vi kunde se ute i skärgården, var ett arbete som vi måste uppgifva, ty det blef oss alldeles för vidlyftigt; i fjerran sammanlöpte de dessutom till en enda kuststräckning. Men deremot räknade vi de ställen, der hafvet tittade fram emellan öarne. De närmaste af dessa bildade nemligen skenbarligen en insjö omkring oss och emellan deras klippspetsar visade sig hafvet åter, begränsadt och afdelt af fjermare liggande öar, öfver hvilka vi ånyo sågo oceanen en tre, fyra gånger. Sskärgården såg alldeles icke ut som ett haf med en mängd öar i, utan som ett sammanhängande landskap med en mängd insjöar. Vi räknade till några och tretio dylika skenbara sjöar. Aftonsolen kolorerade de öde klipporna med Åguld och purpur, och längre ut vid horisonten, der en lätt dimslöja hvilade öfver de nakna klippmassorna, sågo de ut som rika landskaper. Jag har sett många af de vackraste trakter norr om Alperna, men jag har blott sett få utsigter, så sköna som denna, och icke en enda, som liknade den. Hvar i hela verlden ser man också öfver