Göteborgsposten – 21 augusti 1862, sida 1

— sin befattning. Denna fred betecknade höjd: punkten at Italiens oberoende at Frankrike, och Ratazzi, han motståndaren mot alliansen Italien-Frankrike, fogade sig efter omständigheterna, sådana de förefunnos. Under det han var den ansvarige ledaren af den sardinska politiken, anrättade Cavour bakom kulisserna förvecklingarne i Mellanitalien, hvilka gjorde Villafrancafreden till en onyttig remsa papper. Sex månader derefter lade den nominelle ministerpresidenten tyglarne åter i måstarens händer och utträdde ur ministåren, för att i deputerade kammaren lifligt bekämpa Savoyens och Nizzas afträdande till Frankrike. Man har uti hela hans beteende sedan 1858 velat se en med Cavour aftalad komedi. Båda voro sinsemellan öfverens, och Ratazzi trädde fram eller tillbaka, alltsom man i detta intrigspel ansåg det lämpligt, att Cavours händer blefvo synliga eller hollos dolda. På Cavours död följde Ricasolis minister, Denne stolte toscanske adelsman var ärlig, oböjlig och en italiensk patriot. Hans mål var, såsom man vet, Roms forvärfvande som Italiens hufvudstad. Den franska politiken ville ej utrymma den i strategiskt och moraliskt afseende vigtiga ställningen i hjertat af Italien och den katolska kristenhetens hufvudsäte. Mot denna politik ansträngde sig Ricasoli förgäfves. Ratazzi väntade att hans tid skulle komma. Om hösten år 1861 begaf han sig till Paris och hade der mycken förbindelse med kejsaren, prins Napoleon och den kejserliga demokratien. Pressen gaf för honom en fest, vid hvilken han firades såsom Italiens representant och såsom dess en gång blifvande ministerpresident. Han begagnade å sin sida detta tillfälle, för att prisa kejsaren såsom Italiens befriare och med varma ord lägga på allas hjertan den kejserliga tauken om ett förbund emellan alla romaniska folk. Denna resa betraktades såsom förspel till en ministör Ratazul, liksom den ej heller var något annat. Ricasoli började vackla och föll slutligen inför hinder, hvilka mera voro franska än itallenska. Såsom man förutsett, tog Ratazzi art efter Ricasoli. Man har volat påstå, att den s. k. Cavourska politiken derigenom åter kommit till väldet. Enl. denna mening, skulle den ministeriela politiken, som rörer sig öppet i dagsljuset, endast vara en täckmantel för en annan och egentlig politik, hvars trådar löpa mellan Paris och Turin. Sivt offentliga program uttalade Ratazzi vid deputerade kammarens sammanträde d. 7 mars 1862. Euligt detsamma, vill ban ej förlora ur sigte de italienska provinser, som ännu äro sondrade från konungariket, och uppbjuda allt, för att befordra sosterlandets enhet och oberoende. Han lofvar vidare att ingå förbund och med kraft deltaga i de europeiska händelserna. De gamla förbindelserna skola fastare tillknytas och det vänskapliga förhållandet till Frankrike bevaras. Italien har den franske kejsaren att tacka för sin pånyttfödelse, England har nöjt sig med ett moraliskt understöd. Den romerska frågan kan endast lösas på moralisk och diplomatisk väg, d. v. s. den franska besättningen skall 1varstanna i Rom, tills alla katoliker komnit till den öfvertygelsen. att verldsliga herraväldet icke är at den ringaste vigt för det andliga väldet, att kyrkan snarare kan glädja sig ötver en större glans, då hon väl blifvit ri från de verldsliga omsorgerna och de jorliska intressena. I det inre vill Ratazzi begagna sig af alla förmågor, hvilket parti 1e än må tillhöra, endast de vilja Italiens enhet och oberoende under huset Savoyens monarki. Embeten och poster i alla provinser skola fördelas utan ätskilnad om embets-nännen tillhöra den ena eller den andra af Italien. Den politiska enheten får ej utsträc