Göteborgsposten – 21 augusti 1862, sida 1

af hvilket det förra endast är en genom händelserna och karaktererna skapad följdrikug utveckling. Italiens förflutna händelser känna vi och vi veta derföre litet hvar, hvilket det slutliga målet är, om vi än icke kunna annat än aningsvis säga hvad allt för stort och imposant detta mål innebär. Om de män, de karakterer, som hittills länkat Italiens händelser, hafva vi äfvenledes, tack vare det stora intresse hvarmed den italienska frågan omfattas och genom sin egen natur äfven måste uppfattas, ej ringa kännedom. Det gäller nu dem eller den, som för närvarande bär närmaste förhållanden i sina händer. Vi mena naturligtvis hufvudsakligen förste ministern Urban Ratazzi. Många frågor göras dagligen om den innersta tankan i den italienska regeringens politik, hvilken nu företer ganska besynnerliga sidor; en kort biografi af Ratazzi, några små skizzer ur hans förflutna lif, kunna måhända lemna ett bidrag till bedömandet af dagens situation. Den nuvarande italienske ministerpresidenten härstammar från en familj, hvars medlemmar flera gånger beklädt domareplatser i Sardinien och till en del blandat sig i partistriderna. En onkel till honom var Carbonaro och under 1821 års uppror medlem af författningsutskottet i Alessandria; hans far fungerade såsom sekreterare i justitierådet. Född d. 29 juni 1808 i Ailessandria, erhöll Ratazzi såsom frielev i dervarande lärdomsskola sin första utbildning, studerade derefter juridik och begaf sig sedan såsom advokat till Turin, för att 1838 mottaga samma beställning vid den nyligen upprättade appellationsrätt i Casale. Han gjorde sig bemärkt genom kunskaper och en ovanlig talareförmåga, i dagens politiska hvirfvel blandade han sig icke synnerligen. Då Carl Albert 1848 gitvit konungariket en konstitution, valdes Ratazzi till deputerad för Alessandria och intog i andra kammaren sin plats bland de främsta liberala. Österrikarnes seger under Radetzky öfver Sardinien ledde ännu samma år till ett ministerskifte och Ratazzi trädde in i den nya förvaltuingen, hvilken dock icke höll sig langre än åtta dagar. Han slot sig nu till det parti, hvars ledare var Gioberti, och blef af honom, då han d. 15 december 1848 bildade en minister, beskärd med inrikesportföljen och senare äfven med justitietaburetten. Giobertis plan att låta Sardinien utföra den intervention, som visat sig vara alldeles oundviklig, förorsakade tvedrägt inom ministören. Ratazzi tillhörde dem, som ej ville veta af denna ide om att återinsätta päfven i makten, och deputerade kammaren bestämde sig för honom och hans vänner. Gioberti afträdde, Ratazzi behöll sin portfölj och öfvertalade med sina kolleger konungen till beslutet, att våga ett andra anfall på Österrike. Det tillintetgörande slaget vid Novara förorsakade Carl Alberts tronafsägelse och äfven Ratazzi blef genom återverkningarne af detta slag störtad tre månader senare. I kammaren slöt han sig till demokraterna, närmale sig dock snart regeringen och tillhörde nu edarne af venstra centern, hvars program var len moderata reformen. Han valdes 1852 af kammaren till president och öfvertog under Vavour justitieportföljen. Han blef nu allmänt bekant såsom skapare af de lagar, hvilka genomförde Kyrkans skiljande från Staten. Efter itt i sex år ha beklädt nämnda embete, skiljle han sig från Cavour och såg sig nödsasad, att för någon tid afstå från de allmänna ingelägenheterna, emedan han icke gillade len politik, som fordrade ett franskt-italienskt örbund. Det frågades ofta på sin tid, huru an kunde bringa det i öfverensstämmelse ned sina åsigter att bilda en ministör, sedan avour tillfolje af freden i Villafranca nedlagt