Göteborgsposten – 21 augusti 1862, sida 1

II. Kanalvägen från Göteborg till Stockholm är en af de intressantaste router en resande kan välja — isynnerhet första gången han fardas den och ifall han då gynnas af godt väder. Den jemna lugna farten uppför Göta Elf med dess omvexlande och vackra strandpartier, förbi Kovgelf, de präktiga ruinerna af Bohus, den täcka nejden vid Ström och det låga men breda vattenfallet vid Lilla Edet, som börjar introduktionen till Trollhättans demoniska symfoni, Trollhättan med sina jätteverk af natur och konst, Venersborg med Halleoch Hunneberg i bakgrunden — den långa seglatsen öfver den stora sjön Venern som utbreder sig öfver ett halft hundrade qvadratmit och på hvars midt man tror sig befinna sig på oceanen, i det man med undantag af Kinnekulles blånande spets ej ser annan horisont omkring sig än den som danas af himlen och hafsytan — Vestgötalinien från det vackra Sjötorp vid Venern, förbi jernvägsstationen Töreboda, genom sjöarne Viken, hvars yta utgör kanalliniens höjdpunkt, 308 fot öfver hafvet, och Bottensjön som slutar vid Karlsborg, Sveriges centralfästning — den underliga långa insjön Vettern med sina märkvärdiga djup (öfver 300 fot), sina oförklarliga strömningar, sin sjögång i lugnt väder, sitt kristallklara källvatten och