Göteborgsposten – 21 augusti 1862, sida 1

—g cA—————7—7——2 kyrkan och göra den till en exklusiv, s. k. ortodox uppsostringsanstalt för folket, bortfalla. Olyckligtvis sammanfaller ännu hos mången ibland oss begreppet om en friare forskning i religiösa ämnen med begreppet om fullkomlig irreligiositet eller s. k. fritänkeri. Man hyser ännu hos oss den föreställningen, eller söker åtminstone göra deusamma gällande, att den religiösa upplysningen är en, en gång för alla afslutad, numera stillastående sak, som hvarken behöfver eller kan vinna någon vidare utveckling. Under det att fältet allt mera vidgas för alla öfriga föremål för menskligt vetande, vill man anse det religiösa vetandet för en död kunskap och tror sig bäst befordra densamma, genom att bibehålla den på samma dogmatiska ståndpunkt, som den intog för trehundra år sedan efter reformationen. Då det menskliga forskningsbegäret emedlertid aldrig står stilla, och menniskan lefver ett lika mycket intellektuellt och vetenskapligt lif, som ett blott vegeterande och animaliskt, så är det klart, att samma orsaker, som före reformationen genom en inre oemotståndlig kraft tvingade menniskan att gå utöfver det dåvarande religiösa medvetandet, äfven hädanefter skola visa sig lika verksamma. Detta är så tydligt, att man kan kalla ett dylikt fortsatt sträfvande efter en högre religiös upplysning en naturlag för själen. Betänker man detta djupt och all ligt, skall man snart inse och medgifva, att religiös fördragsamhet är en bland menniskans första och heligaste pligter, och att allt tvång i sådana ämnen, som lyda under menniskans eget samvete, är ett ingrepp i hennes vigtigaste, oeftergifligaste rättigheter. En död tro, en skrymtande skenhelighet kan man visserligen framkalla med maktbud, men fåfängt bjuder man till att på detta sätt skapa en sann och lefvande öfvertygelse. Hvad staten derföre har att i första rummet göra, är at ordna de religiösa ungelägenheterna så, att ingens samvete tvingas, ingens rätt förnärmas. Detta kan blott ske derigenom, att de religiösa bekännelserna lemnas tillfälle att fritt bestå och verka bredvid hvarandra under de yttre kyrkliga former, som de, utan att oroa den bestående lagliga ordningen eller statens lugn, kunna finna lämpliga att antaga. Något mera har staten dervid icke att göra. På de garantier för den borgerliga ordningen, som staten har rätt att sordra, bör den nämligen rikta sin egentliga uppmärksamhet, dock icke med öfverdrifven fruktan eller sysslande beställsamhet, likasom medborgarne icke alls sjelfva skulle kunna sköta sina religiösa angelägenheter. FölJes denna grundsats, skola de s. k. villoandarne, fö hvilka man nu hyser en så panisk förskräckelse, förlora martyrskapets hela glans och i utbytet al religiösa tankar och öfvertygelser urladda en god portion af den öfverspänning och fanatism, som, just till följd af den ofverdrifna tvångsregimen, stundom skaffar dem lättköpta segrar hos månget statskyrkans barn, på bekostnad al både förnuft och sedlighet. För sanningens bestånd och slutliga seger kan man vara fullt tryggad: den kommer aldrig att rymma verlden för hvilka villoandar som helst, och den hvarken upprätthalles eller befordras gen .m några yttre tvångsmedel. Med den religiösa upplysningen och uppfostran står folkskolan och dess angelägenheter i så nära sumband, att man icke kan tila om den förra, utan att täna på den sednare. Folkskolan utgör sjelfva grundvalen jor statens lycka och bestånd, och att befordra en allmän folkbildning är att uppresa för framtiden de säkraste grundmurar, som aldrig skola vackla. Det är onekligt att folkskolan hos oss framkallat glädjande bildnings-resultater Jemförelsevis mut förr; men lika obestridligt är, att mycket för henne återstår, innan hon kan sägas rätt uppfylla sin bestämmelse. Dertill tordras ovilkorligen en förändring icke blott i läroämnen och lärosätt, utan äfven i kontroller. Sådan hon innu betinner sig, är bon egentligen en statskyrkans upplostringsanstalt, icke en statens. Utrymmet tillåter oss icke här mera än några korta antydningar; vi skola möjligen en annan gång få tillfälle till en utförligare behandling af detta begrundansvärda ämne. Hvad vi här egentligen åsyfta, är att lägga de folkvalda stånlens representanter på hjertat den vigtiga sanningen, ut all öfverdrifven sparsamhet eller hushållning med atens tillgångar, då det gäller det uppväxande slägets bildning upplysning, är en stor misshushållung, som stra sig sjelf. Om någonsia den satsen vör tillämpas, att arbetaren är sin lön värd, så bör det ke på folkskolan och dess lärare. Ingen njugghet sades i detta fall! Staten har, och med rätta, visat sig rikostig mot elementarläroverken. Måtte folkskolan och dess lärare få åtnjuta samma rättvisa! Kunde vi söra vår röst gällande i offentliga angelägenheter, skule vi till detta ändamål vilja anslå hela den s. k. yddsafgiften, som nu utgår till hälften. Att bringa olkskolelärarne, hvaraf flertalet nu kämpar med mäna bekymmer, i en oberoende ekonomisk ställning, ane vi vara en bland riksdagens vig.igaste och mest naktpåliggande uppgister. — —— gz ——