Göteborgsposten – 20 augusti 1862, sida 1

Vi erkänna att genren icke tilltalar oss; det är egentligen endast en variation af det gamla itallenska dolkandet eller aquatofanandet. Men sjelfva faktum har sin historiska betydelse. Det bevisar att Kyrkostaten, såsom samhälle, är totalt rutten, att tillståndet i Rom är omöjligt, att frukten ändtligen är mogen, och att alltså något måste ske, något afgörande och rakt på saken. Lönnmordandet, infördt på sätt och vis i societetslifvet, — det vare sig nu med handbomber eller med andra medel, — bevisar att gardet är uppgitvet; men lynch-justicen kan i våra europeiska samhällen dock endast ha en kort tid till att spela sin roll, den kan endast vara ett förspel, icke en Lultima ratio: efter de orsiniska helvetespjeserna måste komma den organiserade revolten och man leker så länge, tills det ovil korligen blir allvar. Om det nu obestridligen gifves katolska och romerska damer, hvilka sucka efter Garibaldi och önska Pius den Nionde dit der pepparn växer, gifves det emellertid andra, hvilka ännu trolast sucka efter den Helige Fadren och betrakta Garibaldi som Apokalypsens vilddjur. Bland dessa senare, — icke vilddjuron, utan damerna, — intager kejsarinhan Uugenie ännu alltid en framstående plats och hennes fromma oro för påfven och hans regemente lär just vid denna tidpunkt vara större än någonsin; den går till fanatism och spasmer. Hon afskyr att vara gudmor till prinsessan Napoleons nyfödde, — en liten antikrist i vaggan, — hon skickar förtroliga bref åt alla håll och kanter, (bref, hvilka naturligtvis kopieras i en särskild liten intim byrå på den kejserliga posten och skola gömmas som pikanta fruntimmersutgjutelser för framtida historieskrifvare!) för att uppmana till ständaktighet och tapperhet för påfvens sak; hon gör sjelf bön för kristi ståthållare femton gånger om dagen, — ty hon litar dock ej helt och hållet på ståthållarskapets helgd 1 och för sig, — hon har nya scener med sin gemål. Stackars gemål, kejsare som han är och stor kejsare på köpet! Han har fått annat att göra, än läsa korrektur på sin Julius Czeesar, annat än att dricka Vichyvatten och gå på Höökenbergs skidor! I sjelfva verket torde Louis Napoleon, sedan han satte kronan på sitt hufvud, aldrig betunnit sig i värre bryderi, än just för närvarande. Ett bryderi, så mycket betänkligare, som han, efter allt att döma, begått det felet att icke förutse det! Dessa nya, oerhörda och nesliga skandaler af efribytaren från Caprera hafva uppenbart, åtminstone till en viss grad, öfverraskat honom, och öfverraskat honom i ett högst olägligt ögonblick med detta dumma krig i Mexico, med herr Ratazzi i Turin ännu icke riktigt herre öfver situationen, med oklarhet till England, med ännu ej fullfärdigt nytt förhållande till Ryssland. Och det är icke blott med Garibaldi han har fått att göra, han kan vänta sig äfven — Alexander Dumas! Ty från det sublima till det löjliga är icke mer än ett steg, och intet stort sker, utan att det äfven har sin komiska sida. Alexander Dumas har redan 4 sin berömda tidning Independente i Neapel halfofficielt låtit verlden veta, att han ämnar sluta sig till sin gamle vapenbroder. Alexander Dumas har redan laddat sina pistoler och sina cirkassiska bössor och han förflyttar sitt herkuliska jag till Messina så fort förhållandena tillåta honom att komma öfver sundet, (eller går han förut till Rom). Dumas d. ä. vill sluta sin lysande lefnadsroman som general och vill göra sitt intåg i Rom med en blodig skjorta och med ett insamt munkhufvud på sin värjspets. Alexander Dumas hat redan dömt sina vilseforda imperialistiska landsmän, den fran