Göteborgsposten – 18 augusti 1862, sida 1

der tal, förbereder företag, — lämpliga? framtiden skall saga det, — men hvilkas törtjonst, man kan redan nu säga det, ingalunda ar forsigtighet. Vi framlingar kunna endast på afstånd följa handelserna i Italien. Sedd på långt håll är den italienska regeringens och Garibaldis hållning en smärtsam anblick tör Italiens vänner. Vi veta, att det finnes italienare, som äro orubbliga i sin optimism, som icke låta sig sorvirras af så litet och finna medel att förena Garibaldis utfall mot Frankrike och kejsaren med den italienska ministerens undfallenhet för den franska alliansen. Må Garibaidi rusa på de romerska staterna, mena dessa fina politici, alla skola deraf draga fördel. De transka trupperna skola vända sig mot Garibaldi; men en emöt skall utbrista i i Rom. Fransmännen skola lemna den pålliga hären att inlåta sig med den upproriska befolkningen. Man gissar det öfriga. Under det fransmännen slå tillbaka Garibaldi, betria romrarne sig från sin regering och Frankrike, nöjdt med sin seger öfver de frivilliga, böjer sig 1 Rom och slår till reträtt infor en fait accompli. Vi vilja icke oroa de sinnrika flegmatici, som på detta sätt ordna framtiden efter sin fantasi och hvilka ej förbjudas af det torflutna att hysa dylika illusioner. Den ärliga och allvarliga politiken kan icke fästa afseende vid dyhka machinationer, isynnerhet då de endast äro drömmar. Oaktadt denna något machiavellistiska förklaring, förblir dock den ställning, hvari romerska frågans stagnation försätter Garibaldi, en både för Italien och Europa farlig gåta. IIngie ifrån att vilja uppmana italienarne till inbördes strider och uppreta de konservativa mot Garibaldi och rörelsepartiet, bör man noga betänka Garibaldis ställning vid sidan af de regeringens män, som arbetat på Italiens befrielse, och söka förekomma, i det man beklagar dem, de afvikelser, som skulle kunna förändra en patriotisk täflan till en öppen fientlighet. Vi vilja här citera Cavour. Sakerligen har ingen måst utstå mera än han af Garibaldis hättighet; hans vånner gingo ända derhän, att tillskrifva hans död den rörelse, som grep honom under den parlamentariska scenen mellan honom och Garibaldi. Nåval! ministerns förtrognaste medarbetare, mr Artom, förklarar i den inledning, som han ställt i spetsen för br de Cavours parlamentariska arbeten, att Cavour tillochmed efter denna strid icke ångrade, det han sjelf förberedt en så stor roll åt den italienska sakens populäre stridsman. Ån mera, på sin dödssäng sade han till grefvinnan Alfieri (hans niece): Garibaldi är en hederlig och tapper man. Jag vill honom intet ondt. Han vill gå mot Rom och Venedig, och jag med. Ingen är otåligare än vi efter att komma dit. Ingen sann italiensk patriot och utom Italien ingen af dem, som hysa ett ärligt intresse för denna sak, kunna önska Garibaldis undergång, förödmjukandet eller tillintetgörandet af detta kraftiga verktyg för den italienska revolutionen. Garibaldi är visserligen en ofta obeqväm bundsförvandt och initiatör; men under en revolutionär tid och en fri styrelseform äro de nyttigaste biträdena ofta mycket förvirrande. Det är bättre att begagna sig utaf dem, oaktadt det obehag de förorsaka, än att försvaga och tillintetgöra dem. Och det bästa medlet att begagna dem, samt till en viss grad tygla dem, är att gå öppet, på de breda vägarne, såsom Cavour sade, mot det mål, dit man tillsammans sträfvar, att åtminstone låta den gemensamma fanan svaja med glans och icke stoppa henne i fickan. Sådan har i allmänhet den ställning varit, som intagits af de italienska ministtrerna sedan 1859 gentemot Garibaldi. Uti ett sistlidne månad hållet tal skildrade en af Cavours och Ricaso