Göteborgsposten – 18 augusti 1862, sida 1

skaffa sig sin hufvudstad, ej allenast sluta sin organisation såsom en oberoende stat; det skall lösa ett problem af allmänt intresse, det skall hos alla de katolska nationerna förändra de grundvalar, på hvilka kyrkans förbindelser med staten hvila, det skall definitivt infora i verlden en fullkomlig skiljsmessa mellan det andliga och det verldsliga, och med denna skiljsmessa i alla katolska länder religiös och politisk frihet, hviiken senare är den oumbärliga borgen för den förra. Rom är derfore icke allenast den italienska revolutionens högsta och slutliga mål; i det Italien med outtröttlig energi återfordrar Rom och slutar eröfrandet at sin nödvändiga hufvudstad, skall det betala sin tacksamhetsskuld till den del at verlden, som med hela den moraliska makten i sina sympatier understödt det i dess ansträngningar. Må Italien lyckas att i folkrättens namn beröfva det andliga väldet den verldsliga makten, så antaga vi att det skall ha gjort nog tor att bli skuldfritt hos den franska liberalismen. Cavour hade med den manliga djerfheten och säkra skärpan i sitt förnuft uppsattat den romerska frågan i hela denna dess vidd. Han visste nog, att då han skref det magiska namnet Rom på Italiens fana, fästade han oupplösligt vid den italienska saken alla den moderna civilisationens krafter, hvilka syfta att skilja det religiosa området från det verldshga och på samma gång, i nödvändig soljd af sina nya förhållanden, gifva den religiösa och politiska friheten fast fot i verlden. Den allvarsammaste af de svårigheter, som visa sig i Italiens nuvarande belägenhet, är enligt vår åsigt följden af ett slags dunkel, hvilket visade sig i den tanke, som Cavour testamenterade åt sitt land. Den nuvarande ministeren talar icke mera om Rom med den böghet i språket och den vältaliga ihärdighet, som Cavour använde. Sanningen att säga, den talar icke alls derom, ty de förhoppningar som general Durando uttryckte i slutet af sitt nyligen hållna tal öfver Italiens yttre politik äro framfor allt bekännelsen af ettresigneradt tålamod och hafva ej den bestämda karakteren af en laglig och stolt reklamation, Det tyckes som att man i Turin låter den romerska frågan slumra. Men hvad är foljden af denna åtminstone skenbara sömn? En viss tvekan i den italienska rörelsen. Man hör t. ex. diskuteras denna tanke: vore det icke bättre att ställa Venedig framför Rom i raden af de italienska sordringarne? Ett barnsligt och olämpligt tvifvel. Den venetianska frågan kan endast lösas genom kriget, i samverkan med vissa diplomatiska kombinationer. Detta är således en fråga om styrka och tid. Så snart italienarne skola tro sig kunna till sin fördel lösa denna fråga, skola de äfven vara färdiga att göra det, antingen de innehafva Rom eller icke; men det finnes ej någon analogi mellan den venetianska och den romerska frågan. För den ena måste man leverera ett slag; för den andra måste man tala med den oförsvagade kraften af en moralisk öfvertygelse; den ena beror af tillfället, den andra är bunden vid rätten, och den makt, som uppskjuter lösningen, Frankrike, står genom sin egen revolutions principer afväpnadt inför denna rätt. Olyckligtvis har den nuvarande turinerninistöårens alltför försigtiga tystnad (haft) allvarsamma soljder. Genom denna tystnad tyckes den öfvergifva den moraliska ledningen af den italienska rörelsen; och det är rörelsepartiet som synes vilja bemäktiga sig den. Under det ministören i Turin innenesluter sig i en förbehållsamhet, som skall vara försigtig och fin, befinner sig Garibaldi på Sicilien, sjelfva härden för hans populariet. Den passionerade srihetshjelten håller