Göteborgsposten – 18 augusti 1862, sida 1

då hafva en själ. Denna idens förening med. den verkliga händelsen gör politiken mera begriplig för opinionen; opinionen fattar ett mera lifligt intresse för de händelser, som den uppfattar. Detta är äfven fördelen i de situationer, uti hvilka det är tillåtet, att skönja iden, händelsernas groft tillyxade materia. Skådespelet af de politiska tingen talar då till mensklighetens bästa delar; det upprör menniskans ädlaste känslor; det höjer oss öfver oss sjelfva. Deremot, då facklan faller ur händerna på löpare, som ej mera kunna svänga henne öfver våra hufvuden, och slocknar, då sjunker politiken, den korrumperas och erbjuder för opinionen endast det förvirrade, sjukliga, demoraliserande spelet af små kombinationer af intressen, af småaktiga handlingar och osammanhängande intriger. Sällsamma kontrast! vår tid är uppfylld af dessa dramer i hvilka de största moraliska intressen äro i strid; vi stå inför de mest jättelika idestrider, som kunna utkämpas i mensklighetens sköte; men striden afbrytes då och då af en ofattlig vanmakt och törlamas i en bizarr tvinsot. Se till exempel Italien och Amerika. Uti Italien, vid slutet af påfvedömets verldsliga makt, gäller det den andliga fribeten i dess största vidd, det är om katolicismens polltiska reform som det tvistas. I Amerika går det omenskliga slafveriet sin upplösning till mötes i ett forfärligt borgerligt krig. Men blir man icke vid bedömandet af hvad som tilldrager sig för närvarande i Italien och Förenta Staterna förvånad öfver den missproportion som förefinnes mellan händelserna och menniskorna, och tyckes icke händelserna gå i motsatt riktning mot iderna? Finns det väl någonting obegripligare än italienska regeringens hållaing och Garibaldis nya excentriciteter? Huru kunna förklara den amerikanska unionens famlande och vacklingar, då den, oaktadt den ovedersägliga öfverlägsenheten i sin makt, lider skeppsbrott vid Richmonds portar? Tillståndet i Italien förtjenar att tagas i allvarligt betraktande af den italienska revolutionens klarseende vänner och af dem, som fästat sig vid denna revolutions öden. För vår del vilja vi icke fördölja den ifver, hvarmed vi folja Italien i dess olika faser. Vi tänka för vår del alls icke öfverdrifva de svårigheter inför hvilka Italien befinner sig; vi hysa den fasta öfvertygelsen, att italienarne skola utgå segrande ur denna förvirring. Vi tro dock i alla hänseenden, att det är af vigt för oss likasom för dem, att noggrannt se till den farliga sidan i de italienska angelägenheterna, för att i tid hindra de afvikelser, som skulle kunna kompromettera revolutionens framgång. I samma ögonblick som den italienska saken i den yttre politiken erhöll tvenne regelbundna fördelar, Rysslands och Preussens erkännande, förrådde sig det nya konungarikets inre svagheter. Vi vilja ingalunda underskatta vigten af de diplomatiska akter, genom hvilka Ryssland och Preussen hafva förmåtts erkänna konungariket Italien. Men vi må dock komma öfverens om, att den italienska revolutionen har ett högre mål, än att utverka sig bifall af tvenne hof, tvenne mer eller mindre formela, mer eller mindre pedantiska kanslier. Det är mycket mera till folkens sympatier än till kabinetternas fördragsamhet som den italienska saken vänder sig och begär ett af de första elementerna för sin styrka. Den italienska revolutionen har detta privilegium, hvilket äfven den franska hade, att vara kosmopolitisk och i sitt öde omfatta en del af verldens öden. Det är i den romerska frågan, som italienska revolutionen finner denna kosmopolitismens egenskap och styrka, ty Italien skall, genom att återför