Göteborgsposten – 18 augusti 1862, sida 1

—————— ——ms lig verksammaste kolleger, hr Peruzzi, noggrannt denna ställning. Under Cavour och Ricasoli fanns det en hemlig allians mellan Ministern och general Garibaldi. På båda sidor hade man samma mål, det enda som man i dag kan förklara, Rom; ministerön förföljde honom med de moraliska medel, som stodo till dess förfogande, isynnerhet genom ett ständigt vädjande till opinionen. Då Ratazzi kom till makten, antog alliansen mellan regeringen och de frivilligas anförare en mera bestämd karakter af offentlighet. Den dag då kabinettet bildades, besökte generalen, som då befann sig i Turin, de nya ministrarne. Flere af hans mest kända vänner utnämndes till vigtiga politiska eller militära platser. En af hans verksammaste vapenbröder, general Bixio, har ett bekant inflytande på ministeren, hvars mäktige försvarare han är. Derjemte hade kabinettet visat sig hugadt att anslå en betydande summa till ett af rörelsepartiet angifvet ändamål. När man betänker dessa omständigheter, kan man svårligen förklara sig den brytning som uppstått mellan regeringen och Garibaldi. Skulle den endast vara lätsad? Vi medgitva att, om deri låge en fint, skulle den öfverstiga vårt förnuft. Enligt vår åsigt, kan det försigtiga kabinett, som i Turin rosar det franska förbundet och ställer sig under dess mäktiga beskydd, icke vara i hemligt förstånd med generalen, som i Palermo och Marsala tadlar den franska regeringen och prodikar en ny siciliansk aftonsång. Vi fråga derföre, hvad orsaken kunnat vara till denna-oenighet? Skulle ministören ha trott, att rörelsepartiets otålighet uttomts genom underhandlingar med personerna, i det man för någon ud lade åsido det program, som passionerar den italienska opinionen och genom hvars utförande likväl den nationala passionen endast kan sammanhållas och ledas? I det vi uttala denna förmodan, vilja vi icke tadla och nedsätta Ratazzi. Vi äro tvärtom öfvertygade om att Ratazzi trott sig följa den for hans land gynsammaste politiken. Han har trott, att Ju mindre han talade om Rom, desto mera skulle han närma sig det. Han har säkerligen trott, att den kejserliga regeringen skulle vara honom tacksam för det undseende han visat för våra egna bekymmer i Rom. Han har hoppats, att ett dylikt beteende skulle af Frankrike erhålla en snar belöning. Vi tadla icke Ratazzi för det han sålunda velat på sin egen bekostnad vinna tid åt den franska poliuken. Det är mot vår egen regering (den franska) som vi vända oss. Ytterligare dröjsmål i afseende på den romerska frågan skulle endast omöjliggöra i Italien en mimstör, som visat hvilket värde den sätter på vår allians. Detta är icke allt: de skulle döma Italien till ett tillstånd af desorganisation, hvartill Garibaldis uppförande redan är ett ganska tydligt symptom och som skulle kunna leda till de bedröfligaste händelser. Man bör ej tör mycket tro på de hvälfningar, med hvilka Garibaldi hotas; men man bör ej heller förakta dem för mycket. Om han realiserar sin kupp mot de romerska staterna, skola vi utan tvisvel straffa honom for hans djerfhet; men den moraliska verkan af hans demonstration skulle fastkedja oss vid Rom och vi skulle, genom att i oändlighet förlänga vår occupation, blisva för Italien en beständig orsak till oreda och svaghet. Men oaktadt den synbara enstämmighet, som understödjer den i parlamentet, oaktadt konungens förtroende och Frankrikes gunst, är det dock ögonskenligt, att ministören Ratazzi icke skall ega de nödvändiga egenskaperna för styrka och varaktighet, om den icke kan snart åter höja sig genom någon vunnen framgång i den romerska frågan, och vi hafva redan visat att denna minister afstår från en