Göteborgsposten – 15 augusti 1862, sida 1

— — och ingen varaktig fred med Tyskland. Om eller när detta utsäde skall komma att bära frukt, veta vi icke, men det är högeligen att betara, att det blifver vattnadt med blod! Slöjan är emellertid afkastad och stridens kärna är kommen i dagen — den heter ännu, likasom för sekler tillbaka — Slesvig. — Sedan 1852 hade man länge med en vis angslighet å ömse sidor undvikit uttalandet af detta namn, ty man visste nogsamt, att det var den trolldomsformel, hvarmed krig och fred kunde frammanas eller besvärjas. En grundsats i 1852 års öfverenskommelser var att den såkallade Slesvigholsteinismen definitivt af Konungen förkastades, och denna grundsats var af de båda Tyska stormakterne godkänd. I följd häraf lät det sig icke rätt väl göra att straxt derpå direkte proklamera Slesvigholstein; men målet kunde uppnås på omvägar och med successift nedbrytande at de bålverk, som stodo i vägen, för att i ett gynnande ögonblick raskt gripa den lockande frukten. Emellertid hafva de Tyska planerne, som det tycks, gjort ansenliga framsteg, alltid med det tormella stödet af Tyska förbundet, denna tunga och ensidiga organism, hvars egentliga bestämmelse, i likhet med mjältens i menniskokroppen, ingen rätt vet, och hvars tillvaro endast förnimmes i vissa sjukdomstall, som utbreda öfver hela systemet en enerverande förstämdhet. I denna Tysklands inblandning i Slesvig tycker man sig se ett återupplifvande af den rättegång, som för 400 år sedan fördes om detta land emellan Danmark och de Holsteinska grefvarne, hvilka, sedan deras stamfar Gerhard den store med svärdet tått makt orver Danska Riket, ville genom underfundiga ränker blifva herrar i det gamla Danska kronlandet Slesvig, hvilken rättegång afven då bragtes till asgörande vid en Tysk domstol, men denna var icke, såsom Tyska forbundet, sjelf part i saken, det var Tyska kejsaren Sigismund. som sedan tidehvarivets utmärktaste rättslärde grundligt undersökt tvistens alla omständigheter och plaiderat på hvar sin sida, fällde den bekanta våldgiltsdomen af 28 Juni 1427: att hela Södra Jutland (nuvarande Slesvig) med Slesvig, Gottorp och flera städer, Dånisch-Wald. Als och Friesland med alla rättigheter och besittningar har tillhört och tillhör Konungen och Danska Riket, samt att Grefvarne Henrik, Adolf och Gerhard hvar ken hafva egt eller egde någon länsrättighetr. Man har förebrått medeltiden dess barbari, men våldet var dock öppet, och rättvisans språk en sanning. I våra dagar ser man deremot att oaktadt Slesvig alltitrån urminnes tid aldrig tillhört någon fråmmande stat eller statsförbund; och oaktadt Preussen genom sitt sändebud vid förbundsdagen lät, i anledning af Holsteinska Ridderskapets Årecurs år 1823, officielt uttala att ÅUertigdömet Slesvig icke hörer till Tyska förbundet, och derföre helt och hållet ligger utanför förbundets inslytande — en statsrättsprincip som konseljpresidenten Manteuffel år 1851 jemväl uttalade; samt oaktadt Vid sistnämnde tidpunkt ocksä Österrike genom konseljpresidenten, Furst Schwartzenberg, förklarade att det för den Kejserliga Regeringen är hädft öfver allt tvifvel, att Förbundslagarnes giltighet, alltså äfven Förbundets, endast af dessa härflylande competens, aldrig kan utsträcka sig till ett kill Förbundet icke hörande land — att oaktadt allt detta, säga vi, de Tyska makterne, med sanktion af Förbundet, vilja tillvälla sig rättighet att sörmena Konungen i Danmark att regera och administrera det gamla kronlandet Slesvig under de former och de lagar, som han för statens sammanhållning finner nödiga och tjenhga. — I sanning, det är icke lätt