Göteborgsposten – 12 augusti 1862, sida 1

han behagar; staten har skyldigheter mot ho uom att uppfylla i detta hänseende. Hon bö gå honom till handa med råd och dåd; forn stidens civiliserade stater insågo detta ocl Iflera af nutidens ha börjat inse det. Dess satom bilda sig i dessa stater enskilda sällska per för att bistå de emigrerande. Huru stå det till i Sverige i detta hänseende? Mar betraktar emigrationen med ovänliga ögon och om en person ej kan stanna i hemlande utan att svälta, menar man att detta är någo! som han måste underkasta sig, med tålamoc afvaktande bättre tider. Och emellertid bål ler emigrationen från den lilla kalkön, som vattnas af Atlantiska hafvet och Nordsjön, på att utbreda den anglosaxiska racen öfver halfva jorden! II. Efter att ha kastat denna flyktiga blick på de britieka kolonier, som reprosentoras på expositionen — kejsardömet Hindostan kan i min tanke ej gerna kallas en koloni — kommer jag enligt en naturlig association af ideer att tänka på det stora land, som en gång var en britisk koloni men som afskuddade sig moderlandets ok, for att utveckla sig med underbar snabbhet till en makt, stark nog att väcka detta moderlands farhågor och afund. Hvar äro Förenta Staterna — de, som alltjemt hålla tillgodo med denna af slafstaterna förkastade titel? Fåfängt söker man dem bland de öfriga utländska makterna på det åt dessa anvisade rummet. Och dock ha de ju ej låtit bitterheten mot moderlandet eller krigsbekymren hindra sig från att deltaga i verldsutställningen. Der finnes riktigt nog ett litet, ganska litet Förenta Staterna inom detta stora receptaculum för natur-, konstoch industriprodukter från alla verldens zoner. Men England har ej gifvit det plats bland sina öfriga gäster; hon har ställt det i skamvrån, i det sydöstra hörnet af den stora byggnaden inspärradt af metallarbeten på en sida och vagnar på en annan. Det är som hade det smickrat den engelska nationalfåfängan, att kunna behandla det affälliga och trottsiga dotteltandet på detta, lindrigast sagdt nonchalanta sätt, att ställa det i en liten undangömd vrå inom de i sådan enorm skala tilltagna samlingarna af brittisk industri. Denna nationalfåfänga — måhända den mest utsväfvande i sina drömmar af alla, näst den kinesiska — kan nu föreställa sig att den motspänstige transatlantiska rebellen från Georg den tredjes tid omsider blifvit tagen till fånga efter att under nära ett århundrade ha hiäfdat sitt oberoende — att han reducerad från sina jättelika dimensioner till en liten värnlös Gulliver ligger invecklad i släpet af den Brobdignagska ödrottningens triumfmantel. Ljufliga drömmar i sanning! Det kan dock, allvarsamt taladt, näppeligen sägas att Förenta Staterna är representeradt på verldsutställningen. Detta land så rikt icke blott på de mest vexlande naturprodukter utan äfven på industrialster, som kunna uthärda jemförelse med hvilket europeiskt lands som helst, har sändt några taflor, några samlingar af mineralprofver, en del maskiner m. m. af underordnadt intresse. Hvad skulle det icke kunna ha sändt om icke det borgerliga kriget förlamat dess krafter och dragit dess intresse åt andra håll, om ej bitterheten mot England afhållit mången amerikansk patriot från att visa den gamla verlden de förvånande alstren af den nyas natur, industri och äfven konst. Det är icke Förenta Staterna vi se här; det är blott en matt reflex af några af de rikedomar den stora, nu så hårdt pröfvade republiken gömmer inom sitt sköte. Och dock visar sig äfvon här att