Göteborgsposten – 12 augusti 1862, sida 1

blekgula masken. Han nickade åt de af flickorna, som senast talat, kastade en afskedsblick på Naninna och gick omkring bordsändan, för att komma till den plats der den gula dominen sted. Allt fastare och fastare strålade de svarta ögonen, då han nalkades den spöklika gestalten. Han kom helt nära intill qvinnan utan att hon rörde sig, utan att hennes blick för ett ögonblick sänktes. Han försökte tala, men en rysning fattade honom ånyo. En djup fasa grep honom ; allt medvetande af yttre ting — af upppassorskornas hviskningar, af de svaga tonerna af dansmusiken, af det aflägsna sorlet af glädtliga samtal — ofvergaf honom plötsligt. Han vände sig om och lemnade rummet. Följande musikens toner och numera framför allt önskande att blanda sig med folkhoparne, der dessa voro tätast, hejdades han i ett af de mindre rummen af en person som steg upp från om spelbord och sträkte fram sin hand med hjertligheten hus en gammal vän. — Välkommen tillbaka till verlden igen, grefve Fabio! yttrade han glädtligt men antog plötsligt en annan ton. Hvad fortfor han, ni ser blek ut och er hand kännes kall; ni mår val ej illa, hoppas jag? j — Nej nej! jag har blott kännt mig oroadjag vet ej hvarföre, vid äsynen af en besynner