Göteborgsposten – 12 augusti 1862, sida 1

det amerikanska folket i praktisk intelligens sär fullt vuxet sina stolta Åkusiner. Dessa yankees tyckas vara födda att genom sin uppfinningsrika skarpsinnighet besegra sjelfva somöjligheten. Sjelfva John Bull måste gifva ssitt erkännande åt dessa beundransvärda makiner, som tyckas tillkomna för att visa till fullo evidens, att hvarken hvita eller svarta trälar behöfvas numera, då ångan och jernet äro af det mekaniska snillet stadda i mensklighetens tjenst för alltid. III. Ingen värd är så artig att han upplåter åt aina inbjudna gäster den större och beqvämare delen af ein boning. Dessa få hvar för sig hålla till godo med de gästrum som efter råd och lågenhet anvisas dem, medan värdfolket sjelf behåller för egen räkning åtminstone halfva huset; undantag eger blott rum när gästerna äro af mycket högre rang, än dem de besöka. England handlar efter samma grundsats. Det har förbehållit sig sjelf halfva delen af expositionsbyggnaden anseende sig ha uppfyllt allan rättfärdighet då det anslagit den andra hälften till gästrum. Dessa ha utdelats dels enligt gästernas rang heder och värdighet, dels efter deras pretenI tioner, dels ock måhända efter värdens större eller mindre angelägenhet att göra dem sig förbundna. Grannen på andra sidan kanalen har, som billigt var, fått den största lägenheten sig anvisad och dock har åtskilligt knot försports från det hållet, enär haa funnit sig för trångbodd. För att utveckla alla de rika skatter han medfört behöfde han ett helt litet palats för egen räkning. Frankrike har neml. tagit bjudningen på fullt allvar; det har velat begagna sig af tillfället för att visa huru det inom alla grenar af industri och konst kan täfla med öriket. Det har inom det åt detsamma anvisade rummet utvecklat sina naturoch industrialster klassificerade i likhet med de engelska. Naturligtvis frestas man att jemföra den ståndpunkt de begge länderna intagit inom industriens verld; detta är dock lättare sagdt än gjordt i följd af bådas men särdeles Englands oerhörda rikedom på expositionsartiklar. Det förekommer dock mig som om England, om det än i ändamålsenligheten och durabiliteten af sina artiklar ofta öfverträffar Frankrike, dock icke kan uthärda någon jemförelse dermed, om man afser formskönhet och det bästa anbringandet af färger. I möbler, kaminer och silfverarbeten har England att förevisa mycket som är ståtligt, men också mycket som är grannt och tungt. Hvad angår brons-, postlin och biscuit-arbeten — statyetter vaser etc — gobelinstapeter, guld ochoch silfverarbeten äfvensom sidentyger, måste man vara engelsman eller engelska för att ej tillerkänna Frankrike företrädet. Det är något obeskrifligt smakfullt, luftigt, tjusande genom finhet och elegans i färg och form, som utmärker de franska industriprodukterna och som John Bull svårligen skall kunna efterhärma ehuru han med framgång täflar med sin granne när han är inom hvad strikte kallas konstens gebiet. Det är sammansmältningen af konst och industri, som antiken förstod så väl, hvari England öfverträffas af Frankrike. Och icke blott af Frankrike. Der är ett annat land, Frankrikes granne på expositionen såväl som i verkligheten, hos hvilket skönhetssinnet har fortlefvat intill våra dagar i trots af det religiösa och politiska förtryckets depraverande inflytelser. Det är Italien — detta gamla och dock evigt unga Italien, detta land som med fjäderns spänstighet reser sig till storhet och ära sedan det tusenåriga oket undanvältrats af patriotismens hjeltehand. Den italienska afdelningen är icke blott rik på skulpturarbeten, på statyer fulla af behag och skönhet i de fina och nästan luf