Göteborgsposten – 12 augusti 1862, sida 1

ligt kladd qvinua, som blangde på mig så att jag rent af förlorade kontenansen. — Ni menar väl ej den gula dominon? — Jo, just densamma. — Alla menniskor ha sett henne, men ingen kan förmå henne att afmaskera sig eller att tala. Vår värd har ej den ringaste kännedom om hvem hon är, och värdinnan är mycket rädd för henne. För min del tycker jag att vi haft alldeles nog af hennes hemlighetsfullhet och hemska drägt; om mitt namn vvre markis Melani i stället för helt simpelt Andrea dArbino, skulle jag säga till henne: Nin fru, vi äro här för att roa oss. Skulle ni ej vilja vara god och öppna edra läppar, låta höra er stämma och visa er i en vackrare drägt ? Under detta samtal hade de båda herrarne satt sig med ryggarne vända mot dörren. Medan dArbino talade ryste Fabio åter till, i det han uppfattade ljudet af ett lätt andedrag bredvid sig. Han vände sig genast om, och se der! lutande sig framåt emellan dem stod den gula dominon! Fabio reste sig hastigt upp och hans vän följde hans exempel, Åter riktades de svarta ondskefulla ögonen mot den unge ädlingens ansigte och åter framkallade deras blick en iskyla i hans hjerta,