Göteborgsposten – 12 augusti 1862, sida 1

aggregat af alla dessa ämnen, som hvar fo sig göra anspråk på vår uppmärksamhet. Tidigt på morgonen om veckans fyr skillingsdagar börja folkskarorna strömma ul expositionspalatset. Det gäller då att skaffa sig plats i et åkdon — en sak lättare sagdi än gjord, hurt rikt London än är forsedt med dylika, ty tu sentals ögon speja i alla riktningar etter om nibusar och cabar. Ått de förra, i trots a deras mindre beqvämlighet äro de af shillingspubliken företrädesvis anlitade, behöiver jag väl ej anmärka, men deras antal motsvarar icke på långt när efterfrågan ens om morgnarna, ehuru bristen ej då är så stor att man tår bevittna de tragikomiska uppträden som om aftnarna ega rum vid törsöken att inpraktisera sig i de redan öfver fulla åkdonen. Det egna intresset tar då öfverhand öfver ridderligheten mot damerna; och konduktörerna ha dertöre erhållit befallning att förbehålla dessa ,insidan af omnibusarna, lemnande åt de mer eller mindre gentlemanliga gentlemännen att intaga de upphöjdare platserna öfver deras hufvuden. Då man först anländer till expositionslokalen, kan man icke annat än instämma i den från så många håll yttrade meningen, att i byggnadens yttre alla arkitektoniska skönhetsreglor blifvit trotsade till förmån för det inres ändamålsenlighet. For min del går jag så långt, att jag säger att det ser ut som om Captain Fawke velat täfla om ett fulhetspris, då han reste jättebyggnaden. Man föreställe sig blott en ofantlig gulgrå tegelbyggnad med fem tillstymmelser till torn, tvenne dömer af glas, hvilka utgöra de enda antydningarna tör betraktaren utanför, att detta lättare element till någon betydligare grad ingår i byggnaden. Från hvilket håll jag betraktat densamma har den synts mig närmast likna en gigantisk uthuslänga trots de der små grannlåterna, dömerna och tornen. Men äfven uti kontrasten mellan det yttres fulhet och det inres underbara prakt liknar ju byggnaden många af sagans fepalatser. I de flesta fall föredrager man ingången genom östra dömen från Exhibition Road, ty der mötes ögat at den mest imponerande vy palatset har att bjuda på (åtminstone på undra botten) och derifrån kan man beqvämligast styra sin kosa för upptäcktsfärder inom det stora hela. I sjelfva dömen har man i centern S:t Georges springbrunn — den största i verlden och beundransvärd, äfven för figurernas och vasernas skönhet. Jag tror att jag kommer sanningen temligen nära då jag antager denna fontän och Koh-i-noor såsom expositionens populäraste företeelse, såsom de hvilka utöfva den jemnaste och oafbrutnaste dragningskraften på de besökande. Anmärkningsvärdt är att omedelbart framför denna hufvudingång står en hög gyllene pyramid utvisande de guldqvantiteter som exporterats från Victoria i Australien alltifrån expositionen 1851. Det tyckes som om man lerigenom velat gifva guldet en hedersplats, vilken det näppeligen förtjenar; pyramiden unde varit på sitt ställe i den australiska ifdelningen nära bredvid till höger om dömen. Den gifver expositionen der den nu står en stämpel af att vara ett Mammons tempel; nåsot hvaremot de från Bibeln lånade inskriferna kring dömens taklister etc. tydligen afse tt protestera. Till höger går den besökande, om han rar lust att se sig om i Jamaica, Nya SydWales, Syd-Australien, Queens-land, Victoria, Tasmanien, Nova Scotia, Nya Brunswick, Prins 2dwards 6, Trinidad, Dominico, Malta, Ceyon, Newfoundland och Canada — alla länder iyllande Hennes Majestät drottning Victorias pira. Det låter något, helst då man besin