Göteborgsposten – 11 augusti 1862, sida 1

han till sitt eget rum. En plötslig känsla af ensamhet kom öfver honom efter hans besök vid barnets bädd, men han tänkte ej ens på att gå på balen. I stället gick han ned i sitt arbetsrum, tände en lampa och framtog ur en byrå det bref, som Nanina tillsändt honom. Detta var första gången som en plötslig känsla af ensamhet på ett oförklarligt sätt förbundit sig med minnet af syflickans bref. Han genomläste det långsamt, och då han slutat, höll han det en stund öppet i sin hand. — Jag har ungdom, titlar och rikedom, tänkte han sorgset; allt hvad man söker efter i denna verld. Och likväl då jag försöker att erinra mig en mensklig varelse som verkligen älskar mig, står blott en för mitt minne — den stackars trogna flickan som skref dessa rader! Gamla erinringar af den dag då han först råkade Nanina, af den första sittningen i Luca Lomis atelier, af hans första besök i det nätta lilla rummet vid bakgatan i närheten af CampoSanto, stego allt lifligare upp för hans själ. Helt och hållet absorberad af dem, satt han tankspridd och ritade på ett pappersark obestämda reminiscenser af gamla utkast till statyer, då plötsligt lamplågan blef mattare och väckte hans uppmärksamhet på det närvande. Han såg på sitt ur. Det var nära mid: natt.