Göteborgsposten – 9 augusti 1862, sida 2

nan Brita Grönberg villfor bans begäran, vände hon sig till en närstående person vid namn Walther och rådfrågade sig om sedeln verkligen vore äkta, hvarpå denne svarade att han trodde så. Svante Andersson, som åhörde samtalet, yttrade dervid, liksom han förut sagt till hustru Grönberg ensam, att han fått sedeln på ett kontor i Masthugget i betalning för ett utfördt arbete och att man der nog ej lemnade ut falska sedlar. Denna vore norsk och bade derfore ett så kuriöst utseende. Utan att anmärka det märkvärdiga i att en norsk sedel skulle utgifvits lydande på svenskt banko, yttrade Walther att eburu sedeln nog vore äkta, ville han dock ej riskera att vexla en så ovanlig pjes till dess fulla värde, utan erbjöd han för densamma tjugo rdr rmt. Svante Andersson märkte ej det forsätliga i detta erbjudande utan antog det utan besinning. Detta torefoll naturligtvis högst misstänkt, alldenstund man väl ej gerna lemnar ifrån sig en sedel, på hvars äkthet man år viss och som man fått från säkra händer, under densammas verkliga värde. En poliskonstapel tillsades, sedeln anammades och Svante Andersson instämdes till polisen. Vid efterhörande i banken upplystes det att sedeln var en blankett till de på sin tid beryktade Hammarsköldska Tjugobankosobligationerna, men att namnteckningen var falsk. Blanketten som på ett par ställen var söndrig hade blifvit uppklistrad på bostpapper. Ilvem helst det nu måtte varit som återuppväckt till lif denna halft förmultnade qvarletva af en fallen svindlarestorhet, någon särdeles klyttig person tyckes det ej vara; ty då de skritna namnen blifvit ditfuskade, har man varit nog naiv, att låta en del af skriften gå på postpapperet, hvarmed hålen i blanketten blifvit tillklistrade. — Som Svante Andersson ej var tillstädes vid forhoret i thorsdags, uppsköts målet på åtta dagar, då han får redogöra för åtkomsten. En annan sedel af samma fabrik ehuru utan underskritt, har ätven varit synlig, men likaledes utan att någon blitvit narrad derat. Rådhusrätten. Såsom läsaren torde erinra sig omnämde vi i Juni månad i våra polisreferater en sjöman vid namn Kulbin Andersson, som under hvarjehanda med mycken säkerhet framställda uppgifter gjort sig bekant med åtskilliga personer, dem han alla bestulit. Särskildt torde vi få återkalla i minnet hans historia om att han vore styrman på ett stort norskt skepp men nu ämnaue slå sig ned härstädes på ett år för att i lugn egna sig åt studiet af navigationsvetenskapen och bereda sig för sjokaptensexamen. Ätvenledes torde läsaren erinra sig, huruledes han högtidligen i en madams vård lemnade ett bref som skulle innehålla 4,000 rdr, hvilket kapital dock vid efterseende reduccrades till föga värderika fragmenter af ett gammalt tidningsblad, hvaremot han med mindre ceremoni från samma madam tillegnade sig en penningsumma. Man kunde af dessa knep lätt inhemta, att mannen är en inpiskad skälm, men under rådhusrättens session sistlidne onsdag gjorde man dessutom den upptäckten att Kulbin Andersson all-eles icke var Kulbin Andersson utan hette Elfver Lindberg och härstädes förut varit döwd för stöld. Lindberg, som temligen filosofiskt bar sitt missöde att ha blitviv känd under sitt verkliga mindre väl ansedda namn, erkände att han antagit en norrmans namn, med hvilken han förut seglat på samma skepp, för att genom denna fint om möjligt blanda bort vållofl. rådhusrättans kort och blott domas för första resan stöld, i stället för tredje. Han berättade nu sina lefnadsomständigheter, hvarat inhemtades att långt ifrån det hans vagga stått hinsidan Kölen, han tvärtom blitvit född på Skånes slätter, derifrån han begifvit sig ut till sjös. Under sina färder hade han tvenne ganger råkat i kollision med kgl. svenska rättvisan, forsta gången år 1855 och andra gången år 1857. Efter utståndet straff för andra resan stöld hade han säsom försvarslös blifvit dömd till tre års allmänt arbete vid kronoarbetskåren, derifrän han den 12 Jan, i år losslapptes. Lindberg lär genom sin list och förslagenhet, hvarpå han under sitt uppträdande här visat så lysande prot, vara en fö allmänna kerheten högst vadlig person. — Målet uppsköts för inhemtande af prestbetyg om Lindberg från Carlsborg. — Hufvudmännen, om vi så få säga, för det tjufband af pojkar, som huserar pa Otterhällan, Carl August och Fredrik Oskar Liljeström samt Axel Svensson Lif, undergingo i onsdags ransakning i rådhusrätten. De hade nu senast, såsom vi förut berättat, stulit dels ett parti s. k. strö ur en grossh. L. Nyström C:o tillhörig brädgård, dels från handl. Hartman ett mikroskop och dels från hrr Reimers, Åkerholm C:o en knif, en nöttång, en brosch och ett par skjortknappar. Båda Liljegrenarne erkände att de sex å sju gånger varit i Nyströms C:s brädgård, der de tagit s. k. strö, som de försält till en madam ocb äfven till en arbetskarl vid namn Hansson. De hade fått från 6 till 12 skilling tor hvarje börda. Till bradgården hade de enl. hvad hr Nyström upplyste, troligen banat sig väg genom att med tillbjelp af träbockar klättra otver planket. Axel Svensson Lif, en liten pys om tolf år, hade begått stölden af mikroskopet från hr Hartman och tagit det på disken i dennes butik. Länge hade han dock ej gjort sig detta vetonskapliga instrument till godo, ty då han vid ett tillfälle skrufvat sönder det, förmodligen för att taga närmare reda på dess konstruktion, hade de andra pojkarne bemäktigat sig hvar sin bit af detsamma, så att han sjelf ej hade något qvar deraf. Denna mikroskopiske tjuf var äfven den som stulit de hos hrr Reimers och Åkerholm tillgripna sakerna, utom nöttången, hvilken han