Göteborgsposten – 8 augusti 1862, sida 1

besrielsekrig mot Österrike. Då nu Italiens förhållanden åter stå främst bland dagens samtalsämnen, torde det vara lämpligt att här ånyo meddela ett par episoder ur det intressanta arbetet. Sålunda heter det bland annat om Garibaldi: Både under krig och fred stiger Garibaldi upp i dagningen och, om han ej är förhindrad af sin tjenst, går han troget till sängs vid solnedgången. Om sommaren underlåter han aldrig att taga en timmas lur under dagens lopp, för att stärka sig till sitt återstående verk. Då jag kom in i hans rum, såg jag honom sitta vid ett litet bord och noga betrakta en framför honom utbredd karta. Hans intelligenta och vänliga ansigte — ännu ungdomligt, oaktadt strapagerna under hans lefnad — var då fördystradt af den nya vändaing händelserna; tagit. Under talet om Villafranca förmärktes en ton af retlighet i hans röst, som annars är så klingande och ren som en klockas. Han förtviflade likväl icke; ty Garibaldi tviflar aldrig om sitt lands framtid Då han fick del af underrättelsen om den ingångna freden, skyndads han till Victor Emanuels högqvarter, för att begära afsked åt sig och alla officerarne vid hans kår; men H. Mt. ville ej emottaga ansökningarne. ,,ltalien behöfver ännu de legioner, öfver hvilka ni befaller, svarade konungen; ,ni måste stanna qvar. Och Garibaldi stannade. Om de båda kejsarne Napoleons och Frans Josefs möte i Villafranca skrifver hr Arrivabene: Klockan sju sammanträffade de båda monarkerna i Villafranca uti ett hus i Contrado Cappuccine. tillhörigt en signor Gandini Norelli-Bugna, som ärft stället, jemte en stor jordegendom, af en prest i Österrike. Hvad som tilldrog sig vid detta möte (som varade något mer än en timme) kan ingen bestämdt säga. Det har emellertid påståtts, att de båda kejsarne samtalade ibland på italienska, men oftare på tyska. Under samtalet sönderplockade Ludvig Napoleon liksom mekaniskt några af de blommor, som stodo i en vas framför honom och hvilkas kronblad funnos kringströdda på golfvet vid den sida af bordet, der frun i huset hade observerat att de sutto. När monarkerna lemnade stället och visade sig på vägen, för att för bvarandra prosentera officerarne af bådaderas stab, såg den yngre (Frans Josef) blek och förvirrad ut — den äldre var glad och belåten. Habsburgarnes stolte ättling kände säkerligen i denna stund bittert ögonblickets förödmjukelse. Ludvig Napoleon hade fått uppfylld det som ansågs för en af hans käraste önskningar: att i egen person underhandla med en legitim kejsare. De båda monarkerna hade under detta möte icke skrifvit ned någonting. Skrifetuiet och papperet, som laggts på bordet, voro ej rörda, och de kunna ännu ses just på samma ställe der de först placerades. Då Ludvig Napoleon återvände till Valeggio, skickade han efter sin kusin och afsände honom såsom plenipotentiär till Verona, för att öfverenskomma med den österrikiske kejsaren om preliminärerna till den beryktade fred, som definitivt afslöts genom Zzäricherfördraget Det var på aftonen till den dag som Ludvig Napoleon sade till Victor Emanuel, att, om de preliminärer prins Napoleon öppnat i Verona blefve antagna af Frans Josef, skulle fred vara afslutad. Den sardinske monarken, som, efter hvad jag hört, var ytterst kall och återhållsam i sitt sätt, svarade: Hurudant E. M:ts beslut än är, skall jag dock vara er evigt tacksam för hvad ni gjort för Italiens oberoende; och ber eder tro, att ni under alla omständigheter kan fullkomligt räkna på mig.