Göteborgsposten – 8 augusti 1862, sida 1

hederliga herdinnor, som han lyckats sammanskaffa, uppgick endast till tjugotre. — Dumheter! utropade markisen retligt; jag sade dig att jag ville ha tretio herdinnor, och tretio skall jag ha! Hvad tjenar det till, att du skakar på hufvudet, då kläderna för hela antalet redan äro beställda? Tretio tuniker, tretio kransar, tretio par sandaler och silkesstrumpor samt tretio herdestafvar, din skurk — och du har den oförskämdheten att blott erbjuda mig tjugotre händer att hålla dem. Icke ett ord mera! skaffa mig tretio flickor, eller afskedar jag dig! Markisen dundrade fram de sista orden med sin starkaste röst och pekade befallande på dörren. Hofmästaren kände sin herre för väl, för att göra invändningar. Han tog sin käpp och gick ut. Det tjenade till ingenting att åter mönstra de förkastade frivilligas leder; det fanns i detta afseende intet hopp. Den enda utsigt till framgång, som för den olycklige hofmästaren fanns qvar, bestod i att besöka alla sina vänner i Pisa, hvilka hade döttrar, och försöka hvad han genom penningar och goda ord förmådde på detta håll. Efter en hel dag upptagen af böner, löften och tåligt besegrande af otaliga svårigheter hade resultatet af hans ansträngningar blifvit en tillökning i herdinnornas antal af sex nya sujetter.