Göteborgsposten – 8 augusti 1862, sida 1

————— Den sista underrättelsen från Sidilien tillkännagifver att frivilliga nästan dagligen landstiga i Palermo från de norditalienska provinserna och Neapel; att rykten om en tillämnad expedition äro mogna både i de sicilianska och neapolitanska hutvudstäderna, och att regeringen spänner hvarje sena, iakttager hvarje försigtighetsmått, för att hindra det. En bataljon af 45:te regementet, Reggio Brigaden, inskeppade sig i går (d. 29 Juli) till södern. De andra bataljonerna af samma kår atgå i dag. Å andra sidan säges frivilliga oupphörligt svärma ned åt söder, och regeringen följer i spåren de hemlighetsfulla, enskilda enrolleringarne. En komit af personer som leda dessa enrolleringar har nyligen blifvit upptäckt i Pesaro. Några af dess medlemmar blefvo arresterade och lagliga procedurer hafva börjat. Dessa äro några få af trådarne till den intrasslade härfvan; sjelfva kärnan kan ingen komma åt. Garibaldi talar stora ord på Sicilien; han utmanar det kejserliga lejonet i Tuilerierna; han söker röra upp massorna af dessa sydländska öboar, liksom om han ville på ögonblicket föra dem till Rom. HBlott en enda man är Italiens fiende i Frankrike, säger han, och det är just samme man, som beröfvat franska folket dess frihet och vadat till tronen genom en ström af blod. Låtom oss anfalla den franska garnisonen i Rom, utropande: Lefve Frankrike!, och franska armåen, ej mindre än folket, skall förena sig med oss och tacka oss för den signal vi så: lunda skola gifva dem till att resa sig och skaka bort det skändliga ok en holländsk äfventyrare pålagt dem. Det räder ingen ofrid emellan oss och fransmännen och det skall ej komma till någon strid. I stället för att korsa bajonetter, skola vi störta i hvarandras armar. Den skuld vi hatva till systernationen skall då bli tillfyllest betald. De, som befriade Milano, skola glädjas af att se Rom fritt, och den dag den italienska tricoloren vajar öfver Kapitolium, skall den kejserliga flaggan vara nedrifven i Louvren. Sådana äro Garibaldis idåer, uttryckta på mer eller mindre oförblommeradt sätt. Namnen röfvare, Åskändlig bedragare stärker hans argument att ett anfall på Rom är det bästa medlet för vinnande af sympatier, för ändrandet af händelsernas gång och betryggandet af den franska nationens broderlighet och solidariskhet. Dessa tankar, man vet det, voro desamma, med hvilka Mazzini smickrade sig då Rom belägrades af fransmännen år 1849, Med dessa bländverk litvade och stärkte det unga Italiens profet modet hos den italienska ungdomen, som under anförande af samme Garibaldi höllo stånd emot öfvermakten under så många månader och bidrogo kanske mera eftertryckligt än vapenbragderna i Goito, Pastrengo och S:t Lucia att återupprätta ita lienarnes namn såsom krigare. I samma ögonblick som fransmännen angrepo S:t Panorazioporten, kände Mazzini sig lugn och gaf sig en säker mine af att Ledru Rollin och alla de franska republikanarne skulle komma honom till undsättning, åtminstone för att hämnas och återupprätta, om ej för att försvara. Efter 14 års förtrollning har Garibaldi ännu qvar den tro på fransk demokrati, som Ledru Rollin, jag vågar påstå det, sjelf för längesedan förlorat. Men skall Garibaldi handla i öfverensstämmelse med sina stora ord; skall han föra vapen mot franska garnisonen i Rom! Huru många följeslagare kan han räkna på för ett sådant företag, det skulle ej vara lätt att såga. Den italienska ungdomen hvimlar emellertid öfverallt, men det finnes ej någon större samling utaf dem — ätminstone icke någon märkbar, De som skrika och storma äro