Göteborgsposten – 8 augusti 1862, sida 1

——— —WLfkt— d—— blott massorna, de icke tänkande, oansvariga massorna. Det kloka och moderata folket håller sig på afstånd; många utaf dem äro bestörta, några harmsna. Tanken på att komma i en opåkallad kollision med Frankrike tyckes gränsa till rent vansinne, och den grymma men oemotståndliga öfvertygelsen att Garibaldi icke är vid sina rätta sinnen (?) stålsätter emot honom många af hans allvarligaste beundrare och följeslagare. Emellertid talar Garibaldi om sin marsch mot Rom som om ett oryggligt beslut; han påstår sig sjelf vara bestämd att gå, vare sig att han står i spetsen för sina tusende gamla hjeltar eller blott kan få ihop 100, 50 eller 10 man. Hans beslut är fattadt, och hvem skall ställa sig i hans våg? Regeringen harstädes känner sig säkerligen hafva makt att hindra honom från begåendet af några olycksgerningar. De franska kryssarne blockera hela romerska kusten, och om hjelten skulle komma till sjös och möta dem, skulle han kunna finna mindre skoning och öfverseende än som visadeg honom af de båda engelska fregatter, som närvoro vid hans landstigning i Marsala. Än mera, konungens trupper strömma ned från norr mot Neapel och Sicilien, med afsigt att upprätthålla lugnet och den allmänna ordningen till hvad pris som helst. Det är ej troligt, att sicilianarne sjelfva skola kunna gifva frihetshjolten någon mäktig hjelp, äfven om de vore dertill hugade. Flera färdiga orolighetsverktyg skulle kunna hopsamlas på fastlandet och värfvas bland Neapels täta befolkning. Afståndet mellan denna senare stad och Rom är icke stort och gränslinien är vidsträckt, skogbevuxen och bergig, svår att bevaka på alla håll, såsom de många röfverierna tillräckligt visat oss. Lika säker som konungens regering är om att kunna tillspärra gränsen, lika mycket förtröstar Garibaldi på att kunna alltid bryta sig väg när han vill. Vill han verkligen bryta sig väg? Vill han verkligen inlåta sig på ett tåg mot Rom, utan att bry sig om hotande svårigheter eller faror? Det är ej många som tro det, ehuru de anse Garibaldi vara en galning (?) Desto högljuddare den store afventyraren är i sina utalanden om sin afsigt att gå till Rom, desto mera öfvertygade känna de kallblodiga sig om att någon annan punkt långt borta från Rom ar målet för hans tilltänkta expedition. Anfallet vid Sarnico var, såsom vi alla veta, endast en fint, en strategisk list, för att fästa Österrikes och det öfriga Europas uppmärksamhet vid Adigeflodens stränder och afleda deras tankar från någon aflägsen punkt, som Garibaldi tänkte göra ull skådeplatsen för sina stora bragder. Rom och dess franska garnison äro i klarseende personers tankar endast ett nytt Sarnico, hvilket han vill begagna som en mask, för att derbakom dölja sina operationer på helt annan punkt. Att denna punkt är östern, någon obevakad fläck på österrikiska eller troligen på turkiska kusten, betviflas här icke af någon tänkande menniska, och för den händelse Garibaldi verkligen rustar sig dertill, skall han troligen icke möta något allvarsamt hinder af italienska regeringen, som gerna skulle vilja bli honom qvitt på hvad vilkor som helst, och icke heller från Frankrike, som skulle med glädje se hvarje ny intrassling af den redan för mycket tillkrånglade orientaliska frågan.