Göteborgsposten – 7 augusti 1862, sida 1

BAi b 880 sen. Stundom har man börjat med försök att s åta sädesfålt efterträda skogsparkerna — men nuru ofta ser man ej härvid en dålig, kort och axtunn säd på en mager eller bergsyrad jord, der dock skogen trifdes forträflligt och afkastade en ränta, vida högre än det stackars sädesfältet, hvilket man äfven ofta uppgifver och lemnar åt kreaturen och sist fåren till ett lika magert bete. Skulle på andra ställen nya trädplantor uppspira och, menniskorna nästan till trots, söka åter gora jorden i någon mån viustgitvande, föraktar man så de späda plantorna, att man lemnar dem till pris åt kreaturen. Dessa anmärkningar gälla ej allenast den enskilde skogsegaren, utan äfven de kommuner, som ännu ha en skogsallmänning, af hvilken de taga efter behof, utan att bry sig om, huruvida nästa generationer skola ha en sticka qvar att värma sig med. År det icke under sådana förhållanden nödvändigt, att staten griper in uti skogsvården, och medan det ännu kan vara tid, ätminstone i vissa trakter, gör ett slut på ofoget? Hvar och en medgifver säkerligen, atv det verkligen är nödvändigt, men tvekar ait tillråda det, derföre att hvarje ingripande i eganderätten är obehagligt, för att icke såga farligt. Men det allmännas intresse och nödvändighetens lag står öfver det enskilda, och för deras bud får detta senare böja sig. Det gäller dock härvid att gå tillväga med den största försigtighet, på det icke eganderätten må känna för djupt intrång. Låt oss derföre se till, huru man i andra länder gjort i likartadt fall. I Frankrike förbjuder en lag att förstöra de skogar, som bidraga till att bibehålla jorden på bergsluttningarne, att skydda marken mot flodutskärningar, att bevara källorna och skydda kusterna mot flygsandens inkräktningar. Den skogsegare, som vill göra nyodlingar af sin skog, skall för skogsförvaltningen anmäla detta fyra år förut, på det att den må döma om skogen tillhör någon af nämnde bestämmelser. I de enskilda skogarne i Preussen skall skogsstyrelsen förhindra utödningar genom ej tillätna odlingar och se till, der skogsfällning förekommit, att jorden ej förblir oproduktiv, utan ettdera odlas eller skogplanteras efter en af styrelsen bestämd tid. I Schweiz, der betet gjort skogarne stor skada, påbjuder en lag, att minst en fjerdedel af hvarje skog skall vara afgärdad från bete. I Sachsen är den enskilda egendomen, skogbevuxen eller icke, helt och hållet fri; men till motvigt inköper staten för värdesumman alla de skogar, hvilkas bibehållande såsom skog är af allmänt intresse. Oaktadt 1 ofvannämnda länder regeringen mer eller mindre direkt redan ingripit i den enskilda skogshushållningen, är man dock fortfarande betänkt på att taga ytterligare vård derom, emedan erfarenheten visat att skogsutödningarne haft en stor inverkan på de klimatiska förhållandena, hvilka sedan skadligt återverkat på landhushållningen i allmänhet och äfven andra saker, såsom t. ex. de allt oftare återkommande starka stormarne, hvilka beströ kusterna med menniskolik och spillror af vrak, de ombytliga temperaturförhållandena, hvilka alstra febrar och talrika andra sjukdomar m. m. Såsom en allmän princip tyckes man, för att hindra skogarnes ytterligare förstöring, eller åtminstone jordens improduktivitet, hafva antagit, att för den benöfliga skog som borttages skall annan sås i stället, såframt man ej vill nyodla. Vore det licke lika, möjligt som det är nödvändigt, att si detta afseende samma påbud gjordes äfven bär i landet, på det en gräns skulle kunna suppdragas för det enskilda godtycket eller (vinstbegäret? Mycket beror dock på sättet