Göteborgsposten – 7 augusti 1862, sida 1

— Jag är just på väg till ateliern, svarade denne. — Jag skall gå dit i stället för dig och förbereda honom, yttrade presten. De stego tysta utför trappan. Just som de skulle skiljas åt på gatan hejdade fader Rocco betjenten. — Hur är det med barnet? frågade han så plötsligt och häftigt att betjenten såg helt förbryllad ut, då han svarade att barnet mådde fullkomligt väl. — Det är ändå någon tröst yttrade fader Rocco i det han gick sin väg. Min försigtighet har missledt mig, fortfor han, då han blifvit allena på gatan. Jag borde ha riskerat att tidigare begagna mig af modrens inflytande för att åvägabringa det rättmätiga återställandet af den orättfångna förmögenhet som Fabio besitter. Allt bopp i detta afseende hvilar nu på barnets lif, och måhända skall kyrkan genom detsamma återvinna hvad henne. rätteligen tillhörer. Han fortsatte skyndsamt sin väg till ateliern tills han hunnit nära intill floden och en bro som han nödvändigt måste passera för att komma till brodrens bostad. Här stannade han hastigt liksom fattad af en plötslig ide. Månen hade just uppstigit och dess sken som nedströmmade öfver floden föll rakt på hans ansigte der han stod vid bröstvärnet som ledde upp till bron,