Göteborgsposten – 7 augusti 1862, sida 1

steg fram och åter i sitt arbetsrum. Det var illa att misstänka flickan, men ännu värre att hon fått veta det. Man kan nu ingenting göra förrän man får veta hvar hon vistas. Jag tycker om henne, och jag tycker om den biljett hon lemnat efter sig. Den är modigt, finkänsligt och uppriktigt skrifven. En snäll flicka . .. en mycket snäll flicka, i sanning! Han gick till fönstret, inandades ett par ögonblick den friska luften och slog ämnet ifrån sig. Då han återvände till skrifbordet hade han ej tankar för någon annan än sin sjuka systerdotter. — Det är besynnerligt, sade han för sig sjelf, att jag ännu ej haft någon underrättelse om henne. Kanhända Luca har hört någonting. Det är bäst att jag genast går till hans atelier, för att höra efrer. Han tog sin hatt och gick mot dörren. Just som han öppnade densamma mötte han Fabios betjent. — Jag är skickad för att bedja er komma till palatset, sade mannen. Lakarne ha uppgifvit allt hopp. Fader Rocco blef dödligt blek och tog ett steg tillbaka. — Har ni underrättat min bror härom ? frågade han betjenten.