Göteborgsposten – 7 augusti 1862, sida 1

pärkelse, blifvit en särskild egendom, hvars värde under denna dess metamorfos äfvenedes undergått en fullkomlig förändring, som zor nya lagar och bestämningar för densamna alldeles nödvändiga. Liksom hos de germaniska folken i allmänhet, voro skogarne i Skandinavien ifrån första början en allmän egendom hvaraf alla begagnade sig efter behof, men ej derutotver, ty ett slags religiös vordnad skyddade dem mot för härjningar. När så småningom de olika folkstammarne sammansmältes till en odelad nationalitet under en gemensam konung, blefvo skogarne, liksom bergverk och vissa tisken, en kronans egendom, hufvudsakligen for jagtens skull. Sjelfva timret, som då ännu icke var någon efterfrågad handelsartikel på varumarknaden, begagnades ännu till husbehof utan omkostnader. Så småningom klarnade dock mera begreppen om eganderätten, alltsom odlingarne tilltogo och befolkningen tillväxte. Ett slags feodalsystem uppkom under det att vissa rika slägter rivalserade med konungamakten, hvilken de på många Bält kringskuro, bland annat äfven deri, att skogarne ej mera kunde kallas en egentlig konungamaktens egendom, eller, för att begagna ett nyare namn, en nationalegendom. Samtidigt började äfven klostren få sina egendomar, med inberäknade skogar och fiskvatten, afskilda för sig. Så fortgick, tills dess reformationen genomfördes och skogarne, dock ännu hufvudsakligen för jagtens skull, till stor del återindrogos under kronan, hvarifrån de dock efter hand utlöstes i frälsen eller blefvo vissa kommunalegendomar. Under allt detta voro våra skogar egentligen icke af tillräckligt värde, att man ansåg det mödan lönt att föröda dem mera än som behofvet och nyodlingarne fordrade. Men etter hand utskiftades jorden och skogarne kommo på enskilda händer. Adeln började äfven så småningom undanträngas af le tiers åtat och dess egendomar, å hvilka skogarne skyddats, att öfvergå i andras händer, med undantag af dem öfver hvilka fideikommisebrefvet hvilade. Med den utbildade sjelfeganderätten började äfven fliten och för2 att spela en större roll i vår historia. I andra länder hade nyodlingarne och behofven gått starkt åt skogarne, och man började der söka sig om efter trävaror i skogrikare länder, ibland hvilka Sverige med fog kunde sägas stå i främsta ledet. Och nu vidtog detta skogsutödningssystem i stor skala, som lemnat efter sig så många nakna ärr på vårt herrliga fosterlands jord. Ju större efterfrågan blet, ju mera ohejdadt ljöd yxan i våra nyss så ogenomträngliga skogar, och för stundens vinning förgat man alldeles att det kunde komma en dag, som hette framtid, då landets eget behof af skogstillgång skulle vara större och dess brist derföre kännas så mycket djupare. Med denna alltmera stigande skogsförbrukning och samtidigt äfven ständigt afta gande skogstillgång, höjde sig naturligtvis egendomarnes värde, på samma gång de blef vo en begärlig omsättningsartikel, alldenstund under en god träkonjunktur den raskt ned huggna skogen kunde afkasta i vinst mera är hela köpesumman å egendomen. Då och di suppstod en reaktion, egendomarnes värde sjönk soch spekulanten, som måste skaffa sig pennin gar, tillgrep det lätt medgörliga hjelpmedlet sogen, för att betala sina skulder, så lång sårr räckte. Allt detta kunde varit förlåtligt om en erzättande skogsplantering för hvarj sång soljt på utplundringen. Tyvärr har dett: så litet varit fallet, att det är med häpnac man under en tillochmed kort resa kan se huru man med den olyckligaste vårdslöshe lemnat öde de lemnat öde de platser, der man huggit sko der man huggit sko