Göteborgsposten – 6 augusti 1862, sida 1

— —-— WrWA ——— f Wales. Vi lemna det helt och hållet i vida iltet, buruvida den unga fursten är i hemliget gitt eller icke, men vi nödgas erkänna, tt, äfven om han verkligen vore det, en man an upplösa vitt äktenskap och gifta om sig. rinsen kommer icke till Köpenhamn, men let heter nu att han ämnar inträffa om någon ort tid i Ostende och der ha ett förtroligt nöte med prins Christian af Danmark. Euroas blickar äro med stor nyfikenhet fästade vå detta rendez-vous. Under tiden fortsätter prinsessan Alecandra sina engelska lektioner och den nysshämnde prins Christian, prinsensadren, Danmarks eventuelle konung, besöker en ittendant sin vän ryttmästar Tornerhjelm i Skåne. Den tornerhjelmska egendomen WramsGunnarstorp börjar intaga en plats i historien. Det är ungefär som Skandinaviens Chantilly, Vichy, Osmond eller Biarritz, eller BadenBaden. Det är här nordens statsmän och maktegande vissa tider om året träda samman för att mellan jagterna eller de splendida dingerna afgöra om våra folks öden; man spelar här äfven litet kört, men mån spelar framför allt politik. Det talas mycket om de i sanning furstliga festerna och tillställningarne på Wrams-Gunnarstorp, och man har rätt, men i sjelfva verket är allt detta dock snarare konferenser. Den oförtrutne och liflige egaren till detta berömda slott är konferensernas Benedetti. Officiellt är han endast protokollsföraren, i grund och botten är han den egentlige ledaren. Lord Palmerston skall redan länge hafva haft sina ögon vända åt detta håll och funnit det vara af nöden att noga uppmärksamma de rörelser, som sålunda försiggå i denna vrå af Skåne, tätt under Söderäsens mäktiga bokskogar. Beckaskog bryr Europa sig icke synnerligt om, helt annat är det med Wram. Och det är för den intima diplomatien ingen hemlighet, att det går en direkt telegrafledning mellan denna skånska seodalborg och Hötel Impårial i Aix aux Bains i Savoyen, der bland andra betydande politici baron Blixen-Finecke för ögonblicket ligger och röker sin lilla oskyldiga cigarr — heter det; o, man skall icke narra en gammal räf med dessa en berömd statsmans oskyldiga cigarrer; derför att man ligger i Aix, är man icke exminister för evigt. Garibaldi är för sin del icke för ögonblicket annat, än en ex-general, men hela verlden märker, att han icke derför är hvarken mindre verksam eller mindre betydande, än förut. Det nya frispräkiga tal, han hållit i Marsala, har på en gång satt lif i spelet på alla håll. Den sardinske krigsministern har ansett sig genast böra sända ett par friska regementen till Sicihen, en italiensk eskader har blifvit sänd att kryssa utanför ön, en fransk har skyndat att förena sig med den italienska, de flesta sicilianska oembetsmän hafva blifvit ersatta med nya, mera pålitliga, det lilla honetta bourbonska partiet har å sin sida passat på att åter resa hufvudet, proklamerande Garibaldi som just sin man.(!!) Man frågar sig med skäl: men min Gud, hvad står då på? Intet annat, än att Garibaldi, ex-generalen, är litet missnöjd med kejsar Napoleon och hans politik; intet annat, än att en enda ärlig man bland tusen dubbelsinnade och dubbeltungade vågar kalla sakerna vid sitt rätta namn och bålla hufvudfrågan öppen bland en oändlighet af underordnade detaljer halfheter, fnask; intet annat, än att det ännu alltjemt finnes en oböjlig, obeveklig, omutlig karakter, som icke blott har målet klart för sig, utan äfven vill det, och hvilken händelse lvis tillika, han ensam, har icke så litet a medlen i sin makt.