Göteborgsposten – 6 augusti 1862, sida 1

Det är tid på att jag slutar. Ifall ni har läst detta bref till slut, är jag säker att ni ursäktar, om jag skrifvit illa. Jag har ej uppgifvit hvar jag bor, emedan jag känner att det är båst och såkrast för oss båda att ni ej vet det. Jag välsignar er, beder för er och bjuder er hjertligt farväl. Om ni kan tänka på mig som på en syster, så tänk understundom på mig änna. Fabio suckade bittert, då han läste detta bref. — Uvarföre, tänkte han, hvarföre kommer det vid ett tillfälle sådant som detta, då jag icke kan, icke vågar tänka på henne? Tårarne kommo i hans ögon då han långsamt ihopvek brefvet och han förde papperet halfvägs npp till sina läppar. I samma ögonblick knackade någon på dörren. Han skiftade i färg, liksom hade han begått en brottslig handling, då i detsamma en betjent inträdde. — Contessan är vaken nu, sade mannen med mycket allvarsamt ansigte och tvunget sätt, och doktorerna bedja mig säga ... I Innan han kunde framföra sitt budskap blef han afbruten af en af läkarne, som kom straxt efter honom. — Jag önskar, jag hade bättre nyheter at! meddela, började doktorn sorgset. — Är hon sämre? frågade Fabio och sjönk