Göteborgsposten – 6 augusti 1862, sida 1

——Fr2f—— — h— — actusblommor, med särdeles vackra fruntimner och med 10,000 kloster, hvem vill ha et? Den österrikiske erkehertigen vill icke a det. Prins Napoleon vill icke ha det. Prins Murat icke en gång. Ingen spansk. yrins? nej. Prins August af Sverige? nej. Prinsen af Wasa? på intet vis. Prinsen af Noer d. y.? nej. For tredje och sista gången, här är Mexico! O, der är hertigen af Leuchtenberg! Har ni något land förut, E. K. H.? har ni några utsigter? Vill ni inte för roskull vara kung af Mexico? Ni kan till och med bli kejsare. Hertigen af Leuchtenberg lär ändtligen ett ögonblick ha reflekterat. Vi veta icke om han, strängt taget, är någon rätt allvarsam spekulant, men det tyckes som hade han emellertid åtminstone icke sagt rakt nej. Alltså, för ögonblicket är det hertigen af Leuchtenberg, som står på förslag. Hvem är hertigen af Leuchtenberg? Egentligen är ban, efter allt hvad man vet, en viss liten rysk grefve likagodt, mera oegentligt är han rysk prins och har lof att räkna sig i slägt med flera högaktade europeiska dynastier. Något land har hav icke, någon krona har han ej att vänta, han är alltså ledig, fullkomligt ledig. Liksom Mexico är å prendre är han också å prendre. General Lorencez har fått i uppdrag att anordna det nödvändiga på platsen. Och det är alltså derför Frankrikes tappra söner skola spilla lif och blod på sagolika slagfält å andra sidan oceanen eller dö en ignobel död på usla fältlazaretter i ett giftigt klimat: för att bereda en kejsartron åt en obekanot rysk prins, hvilken egentligen är en liten rysk grefve, (och ändå af skäligen blandad extraktion) Det är visst och sannt, att om den transka nationen i allmänhet är dömd att uppoffras för all verldens 8. k. saker, blifver den understundom i sådant afseende satt på hårda prof! I går den italienska saken, det var dock en sak, att slåss för; men i dag den quasi-leuchtenbergska, för hvilken intet annat folk gifver ett öre! Hur detiå drager ut och hur detta slutligen artar sig, äro vi rädda för att kejsar Napoleon omsider skall och måste ångra, att han gifvit sig på den galejan. Fransmännen skola dock till slut vakna upp och inse, att de äro födde till något bättre, än att vara det nittonde århundradets condottieri, legodrängar och kanonmat för hvarje infall, som kabinetterna i en olycklig stund fått i sitt hufvud, för hvarje galenskap, som händelsevis ett ögonblick blifvit blåst upp till form och skapnad af en politisk fråga. Utgången af den mexicanska såken skall, om vi ej mycket irra oss, blifva en särdeles god lexa för det imperialistiska Frankrike, men vi frukta på samma gång för, att kejsar Napoleon sjelf dervidlag något misstagit sig om hur långt han kan gå. En annan tron, och denne europeisk, är för närvarande ungefär likaledes på allmän auktion, det är Greklands. Man har ändtligen funnit en liebhaber äfven dertill, prins I Peter af Oldenburg. Men denne prins är Iklok; han vill icke slå till, utan att hafva set! ssig för. Han är i detta ögonblick stadd på resa till Athen, för att studera förhållanden: på stället. Han har en id om att denne TI klassiska tron står litet gängligt, han vill sjel först taga i den och känna efter. Den kär möjligtvis lagas. Vi medgifva, att vi för vår de ssnarare tro, att intet i Grekland låter sig la gas, men vi kunna ha orätt, vi ha haft de förr. Vi hafva möjligen haft det, då vi nyli olgen berättade den lilla rowanen om prinser — —— —