Göteborgsposten – 5 augusti 1862, sida 1

enade konungarikena Storbritannien och Irland. Rotten Rowes egentliga dag är fredagen och tinman kl. 5 eftermiddagen, Klockan fem eftermiddagen och Rotten Row! Hurra for Englands amazoner! Corso börjar. Hela Belgravia synes då på skummande, dansande, stolta hästar strömma in genom marmorporten vid Wellingtons ryttarstaty. Så långt ogat kan se, långt bort åt Kensington, der vägens perspektiv förlorar sig bland lummiga björkar, ingenting annat än skummande, frustande hästar med old Englands blonda, blåögade slickor på — smärta, mjuka gestalter, i en hopknäppt mörkblå klädesklädning, med ridmössor på hufvudet och fjädrar, med gula samskskinnshandskar på de mjuka händerna och ett smalt ridspö mellan de långa, fina fingrarne. Ah — Englands flickor äro sköna! Andra svarma för pariserskans mörka ögon, lilla fot och grace. Mig behagar en flicka från England — med aristokratisk ansigtsbildning, tvenne rader hvita tänder, tvenne tjocka blonda hårflätor och ett eldigt hjerta. Huru hon tyglar hästen! och huru ödmjukt hästen lyder henne! Ni skulle se Englands flickor till häst. Huru Jjust att kyssa en hand, som vet att så styra er häst. Hvilket muntert hvimmel och tramp och frustande och skratt rundtomkring mig! Der borta på bryggan komma trupperna från Tyburnia — unga adelsmän, riktiga atleter, sammanvuxna med sina hästar, hviskande med damerna, som äro så klarögde och smala kring lifvet, och med sin fina, lilla hand så bebagfullt tyglande sina eldiga gångare. Det är ett farligt slägte, dessa vackra hästtämjerskor — ,those pretty horsebreakers — dessa qvinliga Rareyes! Och långt borta mellan majestätiska almar, än sänkande sig utför en backe, än ridande uppför en sakta höjning på vägen, försvinna de i den nedgående solens glans. Men nya infinna sig — alljomt nya — här vid vattnet, som på sin blanka, af aftonrodnaden förgyllda yta återspeglar den brokiga mängden, och här i den stor allen, der kastanjerna kasta sina breda, darrande skuggor öfver dem. Allt lefver och andas af hästar och unga flickor och unga män — och jockeys med gula lifgördlar, och dandies med lorgnetter i ögonen trafva muntert förbi; här galopp, buken på marken, der skritt — och Hennes Majestäts lilgardes musik spelar dertill en vals, och i bakgrunden, under tungt nedhängande pilträd, glänser Serpentinen och öfver dess gyllene vågor synes en ensam svan och ett siltverhvitt segel. På andra sidan är korvägen för Corso. Jag ställer mig vid jerngallret, der stadens flanörer stå, med pegtopbyxor och små dandykäppar, lutade öfver bröstvärnet, och betraktande detta underbara skådespel. I hvarje ögonblick synes mellan glas och ram uti vagnsfonstret en ny profil, fin, skarpt tecknad, elegant och förnäm. Det finnes dock ett annat galleri af skönheter, beledsagadt al lifvets muntra musik, omgifvet af sommaraf tonens blåa himmel och omdoftadt af parken: grässlätter och blommor — ett annat galler än det i Hampton Court, på kall tvåhundra årig duk på det gamla klostrets dammig: väggar — trots min älskling Nelly Gwynn Ah, om hon kunde i sin blåa mantilj blan da sig med i de brokiga hoparne — hvilker figur det skulle vara! Om hon böjde sig u vagnen såsom på den tiden då hon ropade til en hop, hvilken på gatan tog henne for en a konungens katolska mätresser och af papistisk a I hat derför insulterade henne: J dumhufvuden sen j då icke att jag är den — — — prote stantiska — — --? — — — Framåt rulla t tartygsfloden — den gamla, vördnadsvärda ta -Imiljevagnen. fullpackad med barn, guvernan