Göteborgsposten – 5 augusti 1862, sida 1

— Ja, ja, jag förstär. De hade upptäckt en hel del mera än du ämnat låta dem veta, och allt detta hade skett genom henne. — Hade ej presten varit, Virginie, skulle jag ha blifvit öppet förolämpad och drifven ur ateliern. Han hade fordrat att de skulle behandla mig höfligt. De sade att han var rädd för mig och skrattade åt hans försök att äfven göra dem rädda. Detta var det sista jag hörde. Mitt raseri och nödvändigheten att dämpa detsamma nästan qväfde mig. Jag vände mig om för att lemna stället för alltid; men hvem fick jag då se stående alldeles bakom mig, om icke fader Rocco. Han måste ha sett på mitt ansigte att jag visste allt. Han frågade dock blott i sin vanliga lugna ton, om jag såg efter något som jag förlorat och om jag ville att han skulle bjelpa mig. Jag lyckades att uttala en tacksagelse och komma till dörren. Han öppnade den höfligt för mig och bugade sig — han behandlade mig som en dam till det sista! Det var qväll, då jag på detta sätt lemnade ateliern. j Nästa morgon sade jag upp min plats och vände ryggen åt Pisa. Nu vet du alltsammans. ; — Hörde du talas om giftermålet? eller kunde du blott af hvad du hade dig bekant veta, latt det skulle ega rum? — Jag hörde det omtalas för omkring sex månader sedan. En karl som skulle sjunga på