Göteborgsposten – 2 augusti 1862, sida 2

jvar öfvertäckt och fylld med varor, Folke klarade den efter träget arbete, men ehur man med all möjlig omsorg satte den i sjör slogs den mot skeppet, fick en stor läcka oci fylldes med vatten, Folket störtade i hafvet men några höllo fast i båten, hvilken, ehurt full med vatten, icke sjonk, medan de öfrigt deremot med stor möda åter lyckades klättrupp på däck. Under tiden blef det allt tyd ligare, att fartyget snart skulle remna. Mar höll sig fast i hvad man fick tag i medan vå gorna i hvarje ögonblick slogo öfver skeppet Ötre däcket böjdes upp och ned genom in verkan af vattuet inom och vågorna uton skeppet. En ofantlig våg bröt benet af er stackars sjöman, hvilken derefter jemte en segelsömmare spolades öfver bord och drunk: nade. Slutligen sprängde vågorna däcket och besättningen störtades i hatvet. Det fanns nu ingen annan utväg för folket än att sim. mande söka uppnå stranden. De kämpade manligt och lyckligt mot vågor och bränningar: klockan tre på morgonen hade de alla bunnit land, naturligtvis ytterst utmattade och svaga. De lägo i sina våta kläder på stranden tills i dagningen utan föda eller hjelp at något slag. Under dagens lopp lyckades de dock att släpa sig till en bebodd plats, hvarifrån de blefvo förda till Bombay, der de fingo hvila ut efter sina utståndna mödor. En engelsk millionär. Nyss har i Paris aflidit ett britiskt original, lord Pembroke, som äfven i Tyskland är bekant. Han bodde på Vendömeplatsen, liksom många andra rika engelsmän. Vid de derintill stötande gatorna de la Paix, Castiglione och Rivoli bor en hel koloni af dylika gentlemen. Om ett krig bröte ut med England, skulle den rikaste stadsdelen i Paris vara ruinerad. Hafva de slagit sig ned vid Napoleonskolonnen af beundran för den store kejsaren? eller yfves deras nationalstolthet invid statyn af den hjelte, som de besegrat? Intetdera, efter hvad man tror. Hvad som bestämt de britiska kolonisterna, att sätta sig ned i dessa trakter, är den komfort, som de annars icke skulle finna någonstädes i Paris, der den icke särdeles ofta förekommer, om man undantager några rika hoteller. Man har 1 detta qvarter angliserat husen, liksom man angliserat hästarne. Dertill komma de breda, luftiga gatorna, de ståtliga boningarne, de visserligen något föråldrade, men så mycket mera vördnadsbjudande hotellerna på Vendömeplatsen, närheten ull boulevarderna, Tuilerietrådgården, Elyseiska fälten och det aristokratiska qvarter, hvilket dag från dag utvecklar sig allt praktfullare såsom en kejserlig Faubourg S:t Germain. Lord Pembroke hade många egenheter. Tolf de vackraste hästar stodo i hans stall, utan att han någonsin lät spänna för dem. Ville han resa till Newlly, hyrde han en fiaker och betalte hvarje gång tem francs för turen. Han var en stor vän at målningar; i hans galleri funnos taflor af Watteau och Greuze samt deras lärjungar, sådana de ej ens finnas i Louvrens museum, hvilket är mycket fattigt på Watteaues och goda Bouchers. Fyra porträtter at Patel uppskattas ull inalles 100,000 francs. Man talar om en tafla af Lancret, af hvilken kejsarinnan på det ifrigaste önskar att komma i besittning och hvilken hr Baron vid gatan Lafitte skall göra henne stridig. Lancret och Patel tillhöra i sjelfva verket blott Dis minorum gentium, och blefve deras taflor utbjudna hos en marchand de bric å brac, så skulle han kunna få vänta länge på ett antagligt bud. Pembokes bibliotek, som innehåller nära 1,000 band, skall med snaraste bortauktioneras. Man har dessutom hos honom funnit 17,000 Havanacigarrer och 7,000 buteljer Bordeauxvin till 40 fres pr butelj. Man betviflar icke, att ej den ådle lorden köpt dem till detta pris, just derföre att man begärde så mycket. Men i handeln gäller det bästa Bordeauxvin knappt hältten så mycket. Ej heller att förglömma bordsilfret; som uppskattas till 75,000 francs. Ett ögonvittne, som har lemnat dessa detaljer, försäkrar, att deribland finnes ett stort fat och fyra smärre sådana af gediget guld. — Quitter tout cela! sade Mazarin på dödsbädden, då han kastade en sista blick på prakten i hans dödsrum. Den ädle lordens kammartjenare eger 30,000 francs räntor; hans husbonde betalte honom för logis 3,000 francs. I testamentet har han åt honom lemnat alla sina kökskär!; hvilket man kan kalla ett legat ad hominem. I början tyckes detta sticka ansenligt af mot all den ofriga herrligheten; det är derföre