Göteborgsposten – 2 augusti 1862, sida 2

sätt och höjde med munter öfverraskning sine rörliga franska ögonbryn. — Godt, Brigida! utropade hon, du är verkligen den sorglösaste varelse jag sett. Hvar har du varit? IIvarför har du aldrig skrifvit till mig 7? — Jag hade ingenting att skrifva om, och dessutom ämnade jag alltid att vända tillbaka till Pisa och besöka dig, svarade Brigida och sträckte sig beqvämt på sin stol. — Men hvar har du varit nu snart ett helt år? I Italien ? — Nej, i Paris. Du vet att jag kan sjunga? — Icke särdeles väl, men jag har röst, och de flesta fransyskaor (ursäkta oartigheten) sakna sådan. Jag treffade en vän som föreställde mig för en teaterförståndare. Jag sjöng på hans teater, dock endast mindre vigtiga partier. Dina älskvärda landsmanninor kunde ej skrika ut mig från scenen, men de intriguerade emot mig bakom kulisserna och der hade de framgång. Med ett ord, jag grälade med vår prima donna, grälade med föreståndaren, grälade med min vän, och här är jag nu tillbaka i Pisa med litet hopsparda penningar i min ficka och utan att bestamat veta hvad jag härnäst skall företaga mig. — Tillbaka i Pisa! Hvarföre lemnade du det? Brigidas ögon började förlora sitt liknöjda