Göteborgsposten – 2 augusti 1862, sida 1

— Z ig att såsom medlem af frivilliga brandkåren unna räcka en skyndsam och krattig hand all släckningsarbetet) lugnast kunna vända sig om och somna när elden är lös i sjelfva staden, der säkra brandmurar öfverallt förebygga större faror. Visserligen hatva vi i Jeltva staden ett helt qvarter af trähus (på Lilla berget), men högst sällan eller aldrig kommer något anbud till eldsvåda från det hållet. Orsaken härtill tros vara (krönikeskrifvaren har så hört sägas), att assurans icke lär vara beviljad å dessa trähus, hvarföre äfven samtliga husegarne med mer än vanlig uppmärksamhet tillse och vaka otver att tjenstefolk och hyresgäster forsigugt umgås med elden. En eldsvåda der skulle vara en stor olycka, men för stadens utseende skulle det bhfva en serdeles vinst om tomterna blefve bebyggda enligt stadens byggnadsordning. Denna torde ej der kunna tillämpas förrän tidens tärande tand så underminerat väggarne, att en syn en gång dömer denna sista qvarlefva af småstad eller by till rifning. — Men åter till vår eldsvåda. När larmsignaler senast gåfvos for en eldsvåda inom staden, hade elden besynnerligt nog utbrutit just i samma hus, men ett par rum ifrån nuvarande brandstället. Man vill måhända häraf draga den slutsatsen, att hrr Lampe komp:s cigarrer mera än andra firmors längta efter att uppfylla sitt lifs ändämål: av få gå upp i rok; men sorten lär hafva så pass strykande afsättning, att de vridna tingesterna ej behöfva vara otåliga. Men sådant är så vanligt med dessa söderns barn, de må härstamma från Kuba eller Skåne. Att för några minuter lefva ett eldigt och lysande lif samt sedan dö, se der deras högsta önskan, deras mål. Det låg emellertid en viss cigarrdoft öfver och omkring brandstället under hela söndagsförmiddagen (hrr Lampes cigarrer till rättvisa, måste man dock erinra om att bilukten at brändt trä ej kom från cigarrerna), och det påstås, att mången Eckensteher der gick timtals med en trästicka af någon utkastad tom låda i mund och, med näsan begärligt inandande brandlukten, trodde sig röka den finaste Havanna. Ian var lycklig, som hvarje cigarrökare; ty njutningen af rökning torde i det hela vara en chimere. Säkert är att personer finnas, hvilka ej hafva någon njutning af en cigarr om de ej se röken. För dem är det ett förspildt nöje att i en kolsvart natt eller i ett mörkt rum draga sin lilla Åysbuss. Sjusofvaredagens tidigaste morgon var emellertid vacker och klar. Man hoppades äfven att detta angenäma förhållande skulle få fortfara hela dagen. Men sedan frivilliga brandkåren åstadkommit ett väldigt regn ofver brandstället, tyckte förmodligen Jupiter Pluvius att ban icke borde låta de raska hvita gossarne öfverflygla sig, hvarföre han sparkade hål på några molntappar, hvilka just då befunno sig öfver vår stad, och ned öste det en timmas tid. Då tyckte gubben att han tillräckligt visat sig vara öfverlägsen och lät en guttaperchaarbetare hopsmeta läckorna. Derefter var det hela dagen ett väder så varmt och tjusigt, som knappast förut i sommar, och detta fortfor ända till i går på morgonen, till stor tröst och fägnad för landtmannen. Det var dock naturligt, att, när förut knappast någon enda dag gått förbi utan regn, ej en hel vecka skulle vara fri för detsamma; och så regnade det i går från tidigaste morgon till fram mot qvällen. Min vän Snobb, som ämnat sig ut på landet redan på förmiddagen, iklädd sin ljusa vackra sommarhabit, ansåg detta ofall, eller skyfall vara mindre delikat af vår Herre, ett yttrande för hvilket han sjelf får stå till rätta. Jag tröstade honom med förhoppning om vackert