Göteborgsposten – 2 augusti 1862, sida 1

förakt, att se stolta qvinnor fly dig och högdragna karlar beklaga dig eller antaga beskyddare min emot dig. Detta och mycket mera skulle han ha att fördraga, eller ock mäste han lemna den verld, hvari han från sin barndom lefvat och hvari han blifvit född att lefva. Du älskar honom det vet jag .... Naninas tårar bröto åter ut. — Ack ja, så innerligt, så innerligt, hviskade hon. — Ja, du älskar honom innerligt, fortfor presten; men skulle väl all din kärlek kunna ersätta honom för hvad han i öfrigt förlorar? Den skulle till en början göra det. Men till slut skulle det komma ett ögonblick, då verlden återtoge sitt inflytande öfver honom; då han kände ett behof som du ej kunde tillfredsställa, en ledsnad, som du ej kunde skingra. Tänk på den första dag då ett hemligt tvifvel, huruvida han gjort rätt eller ej då han gifte sig med dig, trängde sig inpå honom. Vi äro ej herrar öfver alla våra tankar. De lättaste sinnen ha sina ögonblick af oemotståndlig nedslagenhet; de modigaste hjertan äro ej alltid höjda öfver tviflet. Mitt barn, mitt barn! Verldan är star, bördens högmod är djupt rotadt, och den menskliga viljan är minst sagdt svag. Låt varna dig. För din egen och för Fabios skull, låt varna dig i tid!