Göteborgsposten – 31 juli 1862, sida 1

hans expeditioner vunnit mycken skicklighe att navigera en segelbåt. Hr Ö. hade en ut märkt seglare, som flera gånger vunnit prise vid Stockholms Segelsällskaps täflingar. Me denna gång, då familjen skulle från Blockhus udden, der den bodde, begifva sig till en middags bjudning till Cederlundska sommarnöjet, begag nades en Blekings-eka till fortkomstmedel. Fru C satt denna gång, som hon gjort många an dra, vid rodret och hr Ö. passade på seglen Hur alltsammans gått till vet man naturligt vis alldeles icke, men förmodar att under de byväder, som denna söndag var här rådand och då fru Ö. satt vid rodret och hr Ö. skött seglen, man varit mindre påpasslig; äfven an ser man att den öfverdådigt höga riggning segelbåten hade, mycket bidragit till olyckan Liken af de tre omkomna personerna, nemli gen hr Östermans, han hustrus och dotteri äro återfunna, deremot har man oaktadt fli tiga draggningar ännu ej kunnat återfliun, svågerskan, mll Lindbergs. Ödet, eller hvac man vill kalla det, räddade hr Lindberg frår samma hemska död, ty hr L., som skull segla med Östermans familj till Cederlundsksommarnöjet, kunde ej följa med i anseende till ett ulltälligt förbinder utan följde mec ångsartyget ÅEdsviken, som har sina ture; på Edsviken der hr Cederlunds sommarnöje är beläget. Hr L. for på åagbåten förbi de seglande, helsade dem och såg dem sedan e mer förr än som lik. Det berättas, att man åter: funnit båten med tre af Östermanska familjer sittande der qvar, såsom man kan tänka sig situationen vid olyckstillsället: mannen hållan. de storseglet, hustrun vid rodret med barnet hårdt omsattande hennes lif. En af våra tid ningar har sagt att hr Ö. var en skicklig simmare, detta är ej enligt med rätta förbållandet — hr Ö. kunde alldeles icke simma hvilket är märkhgt nog för en så gammal seglare. Min gode vän magister Siktberg, kabinettskammarherren?, såsom man kallat honom med anledning af hans föreståndarskap för Stockholms Lasekabinett, har blifvit af en tidning framställd såsom den der skulle efter hr Rydberg blifva konungens handsekreterare. Ja, ingen skulle heldre än undertecknad önska mag. Siktberg denna plats, hvilken han är vuxen både — och det i främsta rummet — såsom den ifrigaste rojalist, och vidare såsom en särdeles instruerad karl och särdeles angenäm umgängs-menniska. Men tyvärr är det troligt, ja temligon säkert att hr Siktberg tcke blir konungens handsekreterare, ty en poetisk förmåga — iden fallande stjernanstörfattare — påstås skola bli den lycklige. Efter hvad jag hört lärer emellertid en af konungens förtrogne, en adjutant, som genom sina krigiska bedrifter dels i Algier dels i sista italienska kriget d. v. s. kriget mellan Frankrike-Sardinien och Österrike, gjort sig ett vackert namn, varmt intressera sig för hr Siktberg och det vore icke alldeles omöjligt att han finge platsen, mais ... but... aber... men ... det är ej riktigt troligt. Emellertid skall mag. Siktberg sjelf, som varit bortrest någon tid, helt säkert bli öfverraskad öfver en tidnings meddelanden i detta fall. — Men hvad har en kungens handsekreterare egentligen att göra, frågar ni, m. h.? Ja, egentligen så lär det egentligen vara högst obetydligt. Man säger att konungens handsekreterares göra egentligen skulle besticka sig i att läsa tidningarne för H. M:t när H. M:t så önskade, och för det andra att besvara åtskilliga bref, som skrifvas till H. M:t i åtskilliga ämnen och af åtskilliga personer, men allt det der är ej så farligt som det låter, åtminstone hvad bretskrifvandet beträffar och i allmänbet säges det att posten är rent af en sinecur — men hvad vet jag?