Göteborgsposten – 31 juli 1862, sida 1

förändringen i hennes ansigte försiggick. Luca Lomis dotter aslungade en blick af förakt på Nanina, kastade bort modelleringsverktyget och vände sig förtrytsamt till den unge skulptören, som låtsade åter vara ifrigt sysselsatt. — Signor Fabio, sade hon, nästa gång ni förgäter hvad ni är skyldig er rang och er sjelf, så säg till mig förut, och jag skall skynda att lemna rummet. Med dessa ord gick hon ut genom dorröppningen. Fader Rocco som tankspridd stod böjd öfver sitt cement, hörde då hon gick förbi honom, huru hon i en hviskning fortsatte: — Om jag har det ringaste inflytande öfver min far, skall den der oförskämda tiggarflickan bli förbjuden att inträda på ateliern. — Svartsjuka äfven å andra sidan! tänkte presten. Någonting måsta göras, eller kommer detta att slutas illa. Han blickade åter mot spegeln och såg Fabio efter ett ögonblicks tvekan teckna åt Nanina att komma till honom. Hon lemnade sin plats, nalkades några steg och stannade derefter. Han gick framåt för att möta henne, fattade hennes hand och hviskade hastigt några ord i hennes öra. Innan han släppte heunes hand, tryckte han en kyss på hennes kind och hjelpte henne derefter att påtaga den lilla hvita mantillan, hvilken ute på gatorna betäckte hennes hufvud och