Göteborgsposten – 30 juli 1862, sida 1

delser i den politiska verlden. Några af dem tyckas skola vara af inflytande på hela det europeiska statssystemet, andra tyckas icke ens skola bli af. Portugals giftermål med Sardinien är utan tvifvel en affär af betydelse och man vill redan ögna Portugals och Spaniens union i bakgrunden deraf. Sardinien gilter sig å andra sidan in i ryska kejsarhuset; älven detta kan komma att ha sina följder. Deremot veta vi ej riktigt hvad vi skola tro om den så länge omtalade förbindelsen mellan den engelska kronprinsen och den lilla hessiska prinsessan Alexandra i Köpenhamn; häromdagen var saken afgjord, nu är den plötsligen gjord till och med rent omöjlig, at den simpla grund (hör!) att den nämnde prinsen — redan skall vara gift. (!!!) Hvilken upplysning? och hvilken disappointment för den väntande sköna! Vi medgifva, att berättelsen härom ännu snarast hör till romanens område, men äfven historien är full af romaner och det romantika är ofta just det mest historiska. Prinsen af Wales har i hemlighet gift sig med en ung irländsk skönbet redan för ett halft år sedan, kanske mer än det, och han ämnar alldeles ingen annan hustru taga sig. Så låter äfventyret i vissa engelska tidningar och uppgiften har åtminstone icke hittills blitvit officiellt motsagd. Forhåller det sig verkligen så, då måste man medge, att den unge Wales är en ganska stor spektakelmakare, som helt lugnt låtit hela det hessiska hofvet i Köpenhamn lära sig engelska för påfvens skägg och hr Monies förgätves sitta och måla prinsessan Alexandra i bröllopsbelysning. Men vi hafva då också den gåtan löst, hvarför prinsen icke kommer denna sommar till Köpenhamn, så som väntadt var, utan låter sin bror Alfred resa dit ensam. Men prins Alfred är måhända också hemligen förlofvad eller hemligen vigd. Studenterna i Halle hafva fått alldeles enormt stryk af borgarne dersammastädes. Det har nästan varit ett slagteri. Universitetsiden har en gång kommit i flagrant sammandrabbning med den allmänna samhällsiden och den har legat under. Universitetsiden, nemligen den tyska, kan ha godt af denna lexa; det allemanniska student-öfversitteriet borde för längesedan ha spelat ut sin roll och man bör hoppas, att dess sista umma också snart är slagen. Den dag skall med guds bjelp komma, då tyska studenter ändtligen skola vara folk också, och den tyska kulturen skall inse, att detta är till dess fordel. Bataljen i Halle är den aldra färskaste krigiska händelse vi hafva att omtala. Från Amerika är icke annat, än det vanliga gamla. Från Italien är det endast glädjeskotten vid tidningen om Rysslands erkännande, hvilka ett ögonblick dånat ända hit och de hafva iadå icke varit skarpa. Att de det oaktadt satt skräck i mycket folk såväl i Rom, som i Venedig, detta är möjligt, troligt, till och med aktiskt. Också synes det, som om denna så kallade konung Frans verkligen nu för hundrade och sista gången ämnade på allvar emna päfvestaden med allt sitt pick och pack häri inbegripna så och så många markiser, grefvar, vicomter och hertigar.) Lemnom Italien åt sitt öde! har han sagt, vi äro för soda för denna osaliga jord och vilja söka ett annat fädernesland. Vissa markiser hafva till och med redan rest före de stora packvagnarne för att beställa logis åt Hans melankoliska Majestät. Prinsessan Clotilda Napoleon har födt sin man en son. I dopet har han bland andra namn erhållit det i Frankrike troligen ovaniga tyska namnet Fredrik. Det är en fin inspelning på att -kejsardömet är freden. nälle gamle hund, Scaramuccia. Han wvårdar,