Göteborgsposten – 30 juli 1862, sida 1

snälle gamle hund, Scaramuccia. Han vårdar buset, då Nanina ej är hemma. Han dansar på bakbenen och hoppar igenom ett tunnband och faller ner död, då jag ropar ,,Bang! Scaramuecia följde oss hem en natt för många år seen och har allt sedan dess varit hos oss. Han går ut hvar dag för sig sjelf, vi kunna ej säga hvart, och då han kommer hem, slickar han sig om nosen, hvilket gör att vi frukta det han är en tjuf; men ingen kommer på honom, emedan han är den klokaste hund som någonsin lefvat! Barnet pratade på detta sätt om den store besten vid spisen tills jag blef tvungen att tysta henne, medan den enfaldiga Nanina skrattande stod bredvid och uppmuntrade henne. Jag gjorde dem några ytterligare frågor, hvilka framkallade besynnerliga svar. De tycktes ej känna någon anhörig i verlden. Grannarne i huset hade hjelpt dem, sedan deras far rymde, tills de voro stora nog för att hjelpa sig sjelfva, och de tycktes alldeles icke anse det ligga någonting eländigt eller beklagansvärdt i deras belägenhet. Det sista jag hörde, då jag denna dag lemnade dem, var att La Biondella ropade ,Bang, hvarpå följde ett gläfsande, en dunkning i golfvet och ett hjertligt skratt. Om ej deras hund vore, skulle jag oftare besöka dem. Men den elake besten har fattat hat till mig och morrar samt visar tänderna så ofta jag kommer intill honom,