Göteborgsposten – 30 juli 1862, sida 1

med sig till det besynnerligaste lilla rum på en gata nära Campo Santo. Jag var nysiken nog att en dag följa efter henne, och knackade på dörren, sedan hon redan gått in, liksom jag hade varit en annan besökande. Hon öppnade med stor förvirring och fruktan, som du väl kan föreställa dig. Jag gjorde mig vänlig, låtsade gtort intresse för hennes affärer och kom på detta sätt in i hennes rum. Ett sådant ställe! . . . Ett hörn af rummet genom ett förhänge afstängdt till sångplats. Ett bord, en stol, en såspanna på elden. Framför spiseln den mest groteskt fula, oklippta pudelhund man kan se, och på stolen en blond liten flicka, flätande bordmattor. Sådant var hushållet, husgerådet inberäknadt. Hvem är er far? frågade jag. Han rymde för många år sen, svarade min tafatta lilla väninna, som nyss lemnat oss, talande med största lugn på sitt enkla sätt. ,,Och er mor? — Dod. — Hon gick i det hon yttrade detta ord bort till den lilla mattslatande flickan och började leka med hennes långa ljusa bår. — ,,Din syster, förmodar jag ? frågade jag, ,hur heter hon? ,De kalla mig La Biondella svarade barnet, blickande upp från sin matta. (La Biondella betyder ,,Den Blonda, Virginie.) — , Och hvarföre låter ni det der stora, raggiga fula vilddjuret ligga framför er spis ? sade jag. — , Ack ! utropade den lilla mattmakerskan, ,det är vår