Göteborgsposten – 30 juli 1862, sida 1

china är Anams södra del, Tunking är dess nordliga. Kejsaren af Anam är den bekante Tu Due, en herre, som i den senaste tiden vunnit en sorglig ryktbarhet för sin despotiä och sitt hat till den franska civilisationen; han har omsider tagit sig vatten öfver hufvudet och han skall gå kung Bombas öde tillmötes. I Tunking har utbrutit en revolution och uppstått en pretendent. Denne är ännu en helt ung man, men af en urgammal herrskareslägt, den berömda familjen Le; han har flera år måst lefva som landsflyktig i Kina, men dragit nytta af denna sin exil, i det han nemligen derunder hatt tillfälle att göra bekantskap med en hel hop europer, att lära sig engelska, äfven litet franska, mogna sitt förstånd, vinna verldserfarenhet och i lugn och ro lägga sina framtidsplaner. Den unge Le har nu vändt tillbaka till Tunking och proklamerat det konstitutionella konungadömet. Prins Le har redan organiserat en arme, hvilken skall vara ett mönster af reguliera trupper. Han håller sträng manstukt och han har vid hvarje regemente anställt en regementspastor. Det är ett slags korssararehär och öfverallt hvar den drager fram, reser den korsets banär. Prins Le är nemligen sjelf katolik, erkänner påfven, fast han endast känner honom till renommeå, (och ett tillräckligt aflägset renommåh samt är förtjust i Jungfru Maria. Hela trenne provinser hafva redan slutit sig till honom och kejsar Tu Duc håller som bäst på att darra på sin tron i den cochinchinesiska hufvudstaden Hue. I sin stora bedröfvelse har Tu Duc slutit fred med fransmånnen, men fransmännen tro honom med rätta ej mer än nätt och jemnt. Tu Duc är en stor slyngel. Prins Le är deremot tramtidens man. Vare sig hur som helst, hafva vi att motse stora händelser i kejsardömet Anam och vi skola för vår enskilda del icke underlåta att följa med spänd uppmärksamhet utvecklingen af det drama, som nu är börjadt i Tunking. Det kan lätt blifva lika så intressant som kriget i Mexico. Vi nämnde förra gången om det stora och märkvärdiga möte, som var beramadt mellan kejsarne af Ryssland och Frankrike samt konungen af Preussen, Vi hafva sedan sett den gissning framkastad, att kungen af Italien skulle der infinna sig som fjerde man. Senast hafva vi också läst om, att mö: tet endast torde komma att gälla kejsar Napoleon och den preussiska monarken och att den parfymerade staden Köln var utsedd till mötesplatsen. Vi skola ej afgöra mellan dessa olika versioner; måhända blifver det, när allt kommer omkring, platt intet af alltsammans. Napoleon tyckes redan, utan personligt uppträdande, hafva fått vännen i Berlin åtminstone ett stycke framåt, i det Preussen omsider följt Rysslands exempel och erkänt konungariket Italien. Det är sannt, att den preussiska utrikesministern redan har skyndat sig att officielt förklara, att Preussen härmed ingalunda afven erkänt nationalitetsprincipen, men lika mycket! hvad gör det? icke det minsta, det vi kunna se. Endast man erkänner det faktum, som stödjer sig på en viss princip, må man gerna, om man är tysk metafysikus, underkänna principen sjelf; vi må rättvisligen lemna dessa klyftiga distinktioner åt vissa statsfilosofer till en liten tröst i deras. bekymmer. Konungariket Italien skall detta minst af allt genera. När vi en gång erhålla i vårt kära fädernesland en representation, grundad på allmänna val, skola vi på samma sätt lemna hela det stockkonservativa partiet lof att, så mycket det behagar, underkänna principen, endast det vill ha den godbeten att erkänna le fait accompli. Der spöka diverse äktenskapliga förbin