Göteborgsposten – 30 juli 1862, sida 1

— — — — — Och lyckans barn, de veka, som På sammetskuddar dromt sitt lif, Till hvilka blott af verldens kif En bruten suck från fjerran kom; De trampa här på urtids grund, På jättevågor af granit, Ur jordens hjerta hvälfda hit Och stelnade i stormens stund. Och långt, så långt som ögat når, En fridlös, sömnlös blå titan, En obetvingad ocean Mot verldens tvenne hälfter slår. Förgäfves slösa sol och regn Och sommardagg och blommig vår Sitt frö af Kf sen tusen år På dessa öde klippors bägn. Förgafves andas polens vind På oceanens majestät; Han fjettrar ej, han smeker det; För honom hvitnar ej dess kind. Och dock har menskolycka byggt På denna strand sitt låga tjall. Har brutit bröd ur nakna fjäll Och näring djupt ur hafvet ryckt Men dyrt förvärfdt är detta bröd, Det saltas af så mången tår; Den arme fiskarn det förstår: Det gäller lif, det gäller död. En vänder åter rik af rof, En annan fattig, utan fångst; Den tredje vänder hem med ångst, Ty hafvet allt hans gods begrof. Den fjerde kommer ej igen; — På stranden barn och maka stå; Men ödsligt är det vida blå, Hans hvita segel syns ej än. Det stormar. — Gån till stugan, barn! Hur tom, hur enslig nu hon är! Hans söndagsjacka hänger der Och der hans nya fiskegarn. Gud vet när det behöfs, månntro? Se, liten pilt har somnat brådt Med garnet till sitt orongott; Sof, faderlöse, — sof i ro! Det mörknar. — Nu till aftonbön! Det åtta är som väntas hem, Och far och äldsta bror med dem; Men Herren råder öfver sjön, Kom, barn; lås bibeln i min famn! Se, far har lagt ett märke nog Vid Herren gaf och Herren tog; Välsignadt vare Herrens namn i0 Vid dessa ord i stugans dörr En yngling träder, höljd af skum Och lika blek och lika stum, Som han var djerf och rödlätt förr. Hvad? Ensam? — Ensam! Långt från hamn Vi fingo stormbyn på vår bog Och — Herren gaf och Herren tog; Valsignadt vare Herrens namn! Hvad är det mer? Det är till slut En gammal daglig saga blott Om några, som i striden stått, Och några, som ha kämpat ut, De föllo dock med ära, ja! Fast ej med lager på sin lock. Den arme fiskarn äger ock Sitt Narva och sitt Pultava. Och om hans minne snabbt förgår, Som röken från hans stugas härd, Och lefver all hans efterverld I några öfvergifnas tår; Hvad mer? Han fyllt den storhets mått, Som menskligheten honom mätt, Och den, som mäktar mer än det, Må akta ringa fiskarns lott. Vi, som ha lifvets skiften sport, Der böljan ständigt byter form, Och lärt oss af ett haf i storm Att blicka långt och tänka stort; Vi skola knyta dagens fest Vid minnet af hvar redlig man, Som föll i lifvets strid, der han Behöfdes främst och kämpat bäst, Z. Topelius.