Göteborgsposten – 29 juli 1862, sida 1

— Finette! — Theresa! skrek fransyskan, kastade sin sax på bordet och nalkades ett par steg. — Tyst! ... Kalla mig Brigida. — Tyst! ... Kalla mig Virginie. Dessa utrop yttrades i samma ögonblick. De båda qvinnorna betraktade hvarandra under tystnad. Italienskans mörkbruna kinder blefvo gulaktiga, och fransyskans röst darrade något litet, då hon åter började : — Huru i himlens namn har du fallit så djupt bär i verlden? Jag trodde du var försörjd, då ... — Tyst! afbröt Brigida, du ser att jag ej är försörjd. Jag har haft mina missöden, och du är bland alla lefvande qvinnor den, som sist bör tala om dem. — Tror du då ej att äfven jag haft olyckor sedan vi råkades ? Brigidas ansigte antog ett uttryck af elak glädje vid dessa ord. — Du har blifvit hämnad, fortfor mademoiselle Virginie kallt i det hon vände sig mot bordet och åter upptog saxen. Brigida följde efter henne, kastade sina armar om hennes hals och kysste henne på kinden. — Låt oss bli vänner igen, sade hon. Fransyskan skrattade.