Göteborgsposten – 29 juli 1862, sida 1

— — — — — fvå vilda irländska hurrarop och stannade den törföljande fienden. Nordtruppernas förlust var ofantlig, och den kunde ej vara annat, då man betänker sydtruppernas öfvervägande antal. Sykes brigad förlorade halfva sin effektiva styrka. Nordtrupperna anses ha mistat 25,000 man, men sydtruppernas förlust måste äfven ha varit mycket stor. Om tvenne friska regementen och ett ytterligare batteri kommit fram i det kritiska ögonblicket, skulle dagens öde hafva vändt sig och nederlaget blifvit en seger. Såsom det un var, blef striden vid Gaines Mill oåterkalleligen förlorad. Å andra sidan fullföljde sydtrupperna icke sin seger, 35,000 man nordtrupp er hade ej kunnat slå 60,000 man sydtrupper, men de hade åtminstone tvingat dem att stanna. Under följande nattens lopp gingo nordtrupperna i god ordning öfver Chickahominys bryggor och förstörde dessa sedan. De lemnade bakom sig ett stridsfält betäckt med döda; en stor mängd sårade som ej kunde tagas med; ett dussin kanoner (?), emedan deras hästar och artillerister blifvit dödade, och ett antal fångar, bland hvilka befann sig general Reynolds. Samma natt ryckte nordgeneralen Keyes kår, som nu var armåens avantgard, framåt mot Jamesfloden, tills den uppnådde ett stort moras kalladt White Oake Swamp, som skär den väg på hvilken armen skulle draga sig tillbaka, såväl som de förnämsta vägar, hvilka sammanlöpa i Richmond. D. 28 och 29 juni användes till att på denna väg skicka fram en konvoy af 5,000 kärror och vagnar med armens bagage och materiel, belägrings-artilleri-parken och en bjord af 2,500 oxar till Jamesfloden, en oändligt svår marsch, isynnerhet som generalen blott hade en enda väg till sitt förfogande för hela kolonnen. D. 28:de gick lugnt till ända. Sydtrupperna tycktes vara häpna och okunniga om den rörelse som nordarmåen då utförde. Nordarmåen stod då i sjelfva verket helt och hållet på Chickahominys högra strand; under det sydarmåen till största delen befann sig på venstra stranden af denna flod, och bryggorna emellan dem voro förstörda. För att sydtrupperna skulle komma öfver, måste de antingen hafva laggt nya bryggor eller dragit sig tillbaka ett ansenligt stycke uppför floden till Meadowbryggan, till hvilka båda saker fordrades tid, och tid var nödvändig för att nordarmeen skulle kunna fortsätta och utföra sitt återtåg. Först aftonen till den 29 juni ötverföllo sydtruppernas kolonner åter nordarmåens eftertrupper, De angrepo dem i grannskapet af Savages station å jernvägen mellan Richmond och Yorktown. Men dessa anfall blefvo lyckligt tillbakaslagna af generalerna Heintzelmann och Franklin. Tvenne nordgeneraler blefvo dock sårade här — Burns och Brooks. Natten slutade affären. D. 30 juni hade armeen med sitt bagage lyckligt kommit öfver träsket White Oak, som nu reste ett nytt hinder mellan dem och fienden. Redan aftonen förut hade Keyes och Porter med sina kårer ryckt mot Jamesfloden, och ställt sig i förbindelse med kanonbåtsflottiljen vid kusten. Konvoyen följde, men sedan träsket passerats, anvisade negrerna, hvilka begagnades som vägvisare, åtskilliga stigar, och kolonnen behötde ej längre draga sig tillbaka i en enda linie. Nordtrupperna angrepos då och då at kavalleriafdelningar, men mötte ej något all varligt motstånd. Det kunde dock vantas att sydtrupperna skulle göra ett nytt försök att förvirra sina motståndare. General MoClellan hade derföre tagit sina mått och steg. Han lemnade Franklin och Sumner att försvara AA — — — — —