passagen öfver White Oak-träsket, och placerade Heintzelmann, med divisionerna Hooker, Kearny, Sedgewick och MCall, på de vägar, som föra till Richmond, å en punkt kallad korsvägen, der åtskilliga af dessa vägar stöta tillsammans. Under skydd af dessa trupper utförde konvojen sin marsch och uppnådde Jamesfloden just då en flotta af transportfartyg, som medförde förräder och ammunition for armeen från Fort Monroe, syntes. Emellertid blefvo dock generalerna Sumner och Franklin med raseri angripna vid passagen öfver White Oak-träsket, der sydtrupperna slutligen fått tillsamman en mäktig artilleristyrka. De drogo sig blott fot för fot tillbaka. Något senare samma dag anfölls Heintzelmann äfven vid Korsvägen, der en strid utkämpades, förnämligast i skogen, med olika resultater. MCalls division blef strängt åtgången och förlorade sin befälhafvande officer, som der gjordes till fånge. Å andra sidan och på en annan plats togo Hawker och Kearney, tvenne skickliga officerare, ett stort antal fångar från sydtrupperna. Ett tredje anfall gjordes äfven af sydtrupperna på Porters kår, hvilket blef tillbakaslaget af nordtruppernas såväl landtsom flodartilleri. Tå aftonen den 30 juni var hela Potomacarmåen samlad på Jamesflodens strand. Dess ställning var stark. Armeens venstra flygel stödde sig mot floden och betäcktes fullkomigt af kanonbåtarne; endast en flank återstod äledes att skydda. Hela trosskonvojen var säkerhet bakom armeen, och öfverbefälhafvaren hade lyckats återställa sina förbindelser med sina transportsartyg. Men armeen var alldeles utmattad. Under fem dagar hade den oupphörligt slagits och marscherat, och detta i en förfärlig hetta under en tropisk sol. En massa krigare foll och blef etter bland de många sjuka och sårade, som slåpade sig längs vägen, så godt de kunde och så länge de förmådde, i den mest ömkliga beägenhet. Icke desto mindre var natten till J. 29 juni hela styrkan samlad å sina posiioner, och jag tror den med sina förstärkningar kunna, om den anfalles, mottaga sydtrupperna.