Göteborgsposten – 29 juli 1862, sida 1

——— — — —— — — — — loften för rekognoscering, rapporterades ständigt nya friska sydwuppers framryckande. Jag red öfver en brygga å Chickahominyfloden, kallad Albemarlebron, och då jag kom upp på höjden af de midtemot belägna kullarne, såg jag i dalen under mig hela stridslinien, en och en halt eng. mil lång, omkring 35,000 man nordtrupper. Jag kunde tydligt folja rörelserna med mina ögon, ej allenast kårernas, utan äfven de officerares som jag kände, särskildt den unge grefven af Paris och hans broder, den forre igenkannelig, liksom hans kongl. förfader Henrik IV, på en särskild hatt. Hertigen af Chartres kommenderades till fronten med de förstärkningar som MClellan afsände påjeftermiddagen och tog den mest hfliga del i dagens följande händelser. Den fasthet dessa unga officerare lade i dagen under den mest kritiska delen at striden tillvann dem nordtruppernas beundran och berättigade dem till deras befälbatvares offentliga tacksamhet. Den scen, som utfördes under mig, var en den mest imponerande och, jag kan gerna tillägga det, tilldragande. Jag såg de förnyade anfallen af infanterimassor, hvilka till bälften doldes af buskoch trädpartier och understöddes af nordartilleriet, under det kavalleriet som reserv innehade dalen, och den nedgående solen kastade sin blodröda glans öfver skogens yppiga grönska och lansarnes fladdrande flaggor. I detta ögonblick blef elden ännu starkare på nordliniens venstra center. Reserver fördes fram under högljudda hurrarop; men angreppet vann terräng på venstern. Det var tydligt att en förtviflad slagtning på denna flygel skulle afgöra dagens öde. Hela nordstyrkan deltog i striden. Inga förstärkningar kommo till mera. Klockan var redan öfver 6 och dagen kunde sluta, innan striden ännu var förlorad. Sydgeueralerna Jacksones Lees, Hills och Longstreevs ansträngningar hade sålunda tillbakaslagits, och såsom en sista ressurs, under det nordtrupperna ännu innehade sin terräng, blefvo trenne flankerande batterier fältkanoner uppställda på yttersta venstern, för att understödja infanteriet. Men nordtrupperna voro utmattade; de hade slagits större delen af dagen och deras ammunition var slut. Sydtrupperna deremot kastade fram nya friska regementen mot nordliniens venstra flygel, som rymde fältet, rusade förbi kanonerna och spridde oreda i armåens center. Fienden skyndade framåt. Generalstaben, med de unga franska prinsarne i spetsen, rusade in i högen, med svärden i hand, för att hejda de flykrande. En fana restes på marken, rundtomkring hvilken några af de tappraste samlades blott för ett ögonblick. Muskötoch kanonelden var sås tark, att projektilerna, som slogo mot marken, uppdrefvo täta skyar af dam. I detta ögonblick gjorde nordgeneralen Cook ett sista försök att hejda sydtruppernas framryckande, genom att angripa dem i spetsen för tvenne kavalleriregementen, men förgäfves; och nordtrupperna, som i moln af rök och dam föllo tillbaka på kanonerna, togos af artilleristerna för fienden hvilket ökade förvirringen. Hästarne blefvo nedskjutna vid kanonerna, under det artilleristerna ännu fortsatte att med utomordentlig tapperhet lossa salfva på salfva; och nästan det sista jag såg i förvirringen under denna afton var tvenne män, som stodo qvar vid sin kanon, tills fienden alldeles var öfver dem. Till slut lyckades några officerare placera tre kanoner i en ställning, som stängde vägen och spridde död i fiendens framryckande kolonner; och i detsamma kom nordofficeren Meagher i spetsen för sin irländska brigad, som var mycket smutsig men stridslysten. Dessa trupper intogo genast lämplig ställning, gåfvo