Göteborgsposten – 26 juli 1862, sida 1

———————————— deras inbillning att de sjelfva äro de enda rätta kristna, eller åtminstone bättre än andra. De upphetsa sig sjelfva alltmera och besinna icke att deras hätska utfall mot olika tänkande endast ådagalägga, huru långt de äro från den kristliga kärleken; och man får endast anledning att i deras ifriga sökande efter äfven de svagaste skäl för vidhållandet af deras åsigter, i deras hetta och hästighet se spår al en misströstan om rättfärdigheten af den sak, de förfäkta, och följaktligen också om dess slutliga seger. Framför allt är det sorgligt att se huru en man, som förut gjort sig känd för det varmaste kristliga nit och den ytterligaste fördragsamhet med andras menskliga svagheter, nn, glömsk af sig sjelf, begagnar hvarje tillfälle — likagodt om i kyrkan, i salongen eller på öppna fältet — att anfalla och förkättra dem, som våga att lyssna till sitt förnuft. Det förhöll sig ungefär på samma sätt då i 18:de seklet den våldsamma striden fördes mellan toleransens och intoleransens förfäktare. Jansenisterna i Paris, teologerna och presterna ropade då sitt anatema öfver encyklopedisterna, hvilka visserligen sjelfva gingo ull ogiltiga ytterligheter, men dock i stor mån resande luften. Hvad vunno de på sina förbittrade utfall, sina häftiga ord? Intet, men förlorade allt. Vid samma tid företedde Schweiz en helt annan och mera glädjande anblick. Isynnerhet i Geneve rörde sig då ett rikt religiöst lif; men af alla de trons försvarare, som der uppträdde mot den negerande Vol taire, naturdyrkaren Rousseau m. fl., förnams intet raseri, ingen fanatism. De voro fasta i saken, men välvilliga mot personerna; och de sökte bevisa filosoferna, att de voro bättre kristna än de sjelfva trodde. I stället för att förbittra fritänkarne, blidkade de dem och drogo dem till sig. Att försona Rousseau med den positiva kristendomen, säger en forf., skulle för dem varit den jjufvaste seger, och för att underlätta denna forening, gjorde de, den stränge Calvins söner, vägen bredare med en verkligt evangelisk liberalitet. Huru mycket skulle ej våra dagars dogmtrosförsvarare ha att lära af dessa män, hvilka sjelfva, upphöjda genom andens och moralens ädelhet, predikade framför allt tolerans, d. v. 8. vördnad för andens rättigheter, och förklarade det utmärkande kännetecknet på en kristen vara ej blind bokstafseller dogmtro utan — menniskokärlek. Christina Församling. Sedan komministern vid härvarande Tyska eller Christingee församling G. Sellman (den förste innehafvare af denna helt nyligen inrättade beställning) hos härvarande konsistorium anmält sig för embetseds afläaggande, och för sådant ändamål företett den fullmakt han å tjensten erhållit af församlingens kyrkoråd, hade konsistorium icke ansett sig kunna obetingadt godkänna denna fullmakt emedan församlingens privilegier intet innehålla om någon särskild rättighet för kyrkorådet att förse sina prester med fullmakt å tjensten; och på grund häraf beslutat att hos Kongl. Maj:t förhållandet anmäla. Efter inhemtadt yttrande af vederbörande kyrkoråd har nu Kongl. Maj:t förklarat att det för denna gång får bero vid den af kyrkorådet meddelade fullmakten; men att det framdeles skall tillhöra konsistorium att, så vidt icke vid anställd pröfning anmärkning sorekommer mot den af församlingen valde eller mot kallelsen i öfrigt, för komministern vid Christine församling behörig fullmakt utfärda. Vid auktion igår inför Magistraten å rättighet till minuthandel med bränvin å femton försäljningsställen samt till utskänkning för fyra krögare för tiden från 1 Okt. 1862 till 1 Okt. 1865, inropades sådan rättighet al