Göteborgsposten – 25 juli 1862, sida 2

speglar, med soliga skyar öfver och lekande vindar omkring oss, ätergaf hon mig en kärlek, lika djup och öm som min egen. Jag hade just rest mig upp från en mossbeklädd bänk, der vi en stund sutit, och tryckte i mitt hertas öfverflödande sällhet den första karlekens kyss på Catharinas läppar, då min onde genius, Grotton, trängde fram ur en hasselhäck vid vår sida och stod framför oss, Han bad Catharine om ursäkt, under föregifvande att ha gått vilse, kastade en blick af bittert hat på mig och försvann i skogen. Då jag såg att Catharina var mycket upprörd, frågade jag henne om orsaken härtill och fick vata att Gratton genom henes fader begärt hennes hand, men att bon genast och bestämdt afslagit hans anbud. Hon slutade med att bönfalla, det jag mätte undvika all tvist med honom, emedan han var en man med oblidkelig hämndgirighet. Vare sig nu att min kärlek, liksom Romeos, gjort mig till en pultron eller att det kommer sig af efter gifvenhet för Catharinas önskan — allt nog, jag har med ett tålamod, som förvånar mig sjelf, på senare tiden fördragit mycket af Gratton. Mor jag känner att detta icke länge kan vara, ocl jag fruktar, att när vår tvist en gång bryter lös den skall blifva dödlig. Men nog härom för afton. Jag har en bjudning till er att i mor gon besöka min blifvande svärfars hus. Ni skal